SCB:s befolkningsstatistik

 

JAG HAR HITTAT MIG SJÄLV!

 

Nu finns Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för 1946 tillgänglig på Arkiv Digital.
Jag kan läsa om min egen födelse. Allt stämmer! Det är rätt föräldrar, rätt församling och rätt datum.
Ändå sitter jag här och retar upp mig!
I statistiken står datum för föräldrarnas vigsel. Senare har någon suttit och gått igenom böckerna och med blyerts skrivit till hur många månader det är mellan vigsel och födelse.
När? Varför?

Kuriosa:
Det står att pappa är född 28/10. Det är det datum han alltid använde för legitimation, pass mm men i födelseboken i hans hemförsamling står 20/10. Många år senare begärde han och fick ändring i födelseboken. Han kunde alltså större delen av sitt aktiva liv identifiera sig med ”fel” datum.

Valborg

2016-08-10

Sedan Valborgsmässoafton har jag tillbringat nästan varje dag tillsammans med Valborg Mattsdotter Liukkoinen, min farmors farmors farfars morfars farmor. Valborg levde under andra halvan av 1600-talet. Hon levde ett liv i nybyggaranda under en dramatisk tid i Sveriges historia. Det var en slump att jag hittade de första uppgifterna om henne men när jag sökte vidare fann jag mer och mer och mer.

Valborg Mattsdotter Liukkoinen på 1600-talet

Ancestry eller inte

2016-04-29

Jag har länge varit tveksam till Ancestry.
Genline, som senare uppgick i Ancestry, var ju förr ett sätt att få tillgång till filmade kyrkoböcker men i och med att Arkiv digital började fotografera i mycket högre kvalitet övergav jag Genline helt.

Numera använder jag mig huvudsaligen av Arkiv Digital och vid behov Riksarkivet (+ en massa gamla böcker som biblioteket snällt beställer hem åt mig). Det är så oerhört bekvämt att sitta hemma och bläddra fram den ena sidan efter den andra. Namn , datum, platser och eventuella kommentarer lägger jag in i släktforskarprogammet Min Släkt. Men, även om jag regelbundet gör backup så finns Min Släkt bara i min hårddisk. Ibland behöver jag ha mitt träd i molnet för att kunna visa det var jag än är. Därför tog jag ett 1-årsabonnemang på Ancestry och la ut trädet där.

Nackdelar med Ancestry:
Jag tycker det är svåröverskådligt.
Många använder de publika släktträden för att snabbt konstruera egna träd, de kopierar gladeligt uppgifter utan att kolla och sprider en hel del felaktigheter.

Fördelar med Ancestry:
Jag har tillgång till det överallt.
Jag kan komma i kontakt med andra som är intresserade av samma anor.

Jag har fått några nya mail- och facebook- vänner och vi har diskuterat anor från 1600- och 1700-talen. Jag hittade en tidigare okänd fyrmänning som kunde berätta en hel del. Av honom fick jag två härliga bilder, en på mormors moster Hilma och en på mormors morbror Ludwig.

Hilma Hansson, född 1879, och hennes son Viggo Hansson, född 1897.

Ludwig Hansson, född 1873, hans hustru Botilda/Tilda och döttrarna Elsa, född 1902,  Margit, född 1906,  och Gunhild, född 1909. Ludwig var skräddare i Lund.

Så nog har jag haft glädje av Ancestry. Men det gäller att vara kritisk och kolla alla uppgifter!

De här två bilderna har jag också lagt till i Anna Hansson, barnmorska och kvinna i brytningstid, det är ju Annas syskon. (se ovan under KVINNORNA)

Från en annan nyfunnen kontakt har jag och vi alla fått tillgång till en fantastisk kartfunktion. En topografisk karta med inlagda uppgifter om historiska kartor, fornminnen, sockengränser mm.

http://torgnylaas.se/topografiska%20kartan.html

Stort tack till Torgny!

 

 

Nytt i MIN MORMOR ANNYS SKÅNSKA SLÄKTTRÄD

2016-03-27

Hela vintern har jag jobbat med mitt projekt att försöka skildra så mycket som möjligt om kvinnornas liv och villkor.

På farfars sida har det blivit den nästan osannolika berättelsen om Kerstin som levde på 1500-talet. Uppgifterna om henne kom till mig genom att hon blev gift in i en prästsläkt. Så långt hade mina ambitioner annars inte sträckt sig. Jag hade hoppats att genom husförhör, bouppteckningar och domböcker få veta lite om dem som levde på 1700-talet och 1800-talet, kanske 1600-talet om jag hade tur.

På mormors sida har jag kunnat skriva 2 berättelser om kvinnor i Skåne:
Min mormors mormor om Karna Hansdotter
Ingar Andersdotters hårda liv

När jag höll på att leta fakta kring Karnas och Ingars liv hittade jag många nya uppgifter om mina anor. Därför har jag uppdaterat MIN MORMOR ANNYS SKÅNSKA SLÄKTTRÄD med fler anfäder/anmödrar.

Jag har också lagt till en tavla med en del av Ingars ättlingar. Ett av hennes barnbarn blev statsminister, vi andra har fått ett mycket bättre liv än det Ingar hade.

Tänk om jag kunde få kontakt med någon mer av Ingars efterkommande!

 

Internationella kvinnodagen 2016

Brytstugan i Skabersjö

Som många släktforskare är jag en nattuggla. Nu hinner jag i alla fall posta detta inlägg innan dagen är slut!

För 5 år sedan fick jag ett uppdrag av min mamma: ”Kan du försöka lista ut vem som var far till min mormors far Anders Hansson. Vi har letat och letat men inte lyckats.”

Det var så mitt släktforskande började. Jag satt timme efter timme, dag efter dag på biblioteket.

I mitt sökande följde jag Anders mammas liv. Den unga flickan/pigan som flyttade och flyttade fascinerade mig. Hur får man ett liv? När blir det värdigt?

Jag bestämde mig för att försöka berätta om hennes liv. Det har tagit lång tid, jag har skrivit många andra berättelser innan jag började få grepp om den här. I somras besökte vi Skabersjö, vandrade på bygatan och tänkte på Ingar och hennes föräldrar. Nu skulle det bli av! Men det kom annat emellan och nästan hela vintern gick. Men idag har jag lagt till berättelsen om Ingar Andersdotters hårda liv. Titta under KVINNORNA!

Och jag lyckades lösa gåtan med Anders Hansson far!

MIN MORMORS MORMOR

2016-02-14

Det har blivit mycket släktforskning i vinter. Nu har jag lagt till min mormors mormor Karna Hansdotter under fliken KVINNORNA. Se ovan!
Hon får representera ett ganska vanligt kvinnoliv under mitten och slutet av 1800-talet. Hon levde i Husie och i Görslöv, bodde hemma hos föräldrarna, var piga några år, gifte sig inte särkskilt ung, fick 6 barn. Hon dog alldeles för tidigt och den enda muntliga berättelse jag har om henne är att hon var trött och utarbetad och inte hade motståndskraft när sjukdomen slog till. Men jag har hittat mycket mer i arkiven/datorn.

Tidigare i vinter skrev jag om Kersti som levde på 1500-talet. Två kvinnor från helt olika tider och med helt olika levnadsöden har fascinerat mig. Tänk att det går att få reda på så mycket om kvinnors liv och villkor!

I hopp om att få nya kontakter och mer information har jag lagt ut min antavla på Ancestry. Genom Ancestry har jag hittills fått kontakt med 3 släktingar, en av dem mycket avlägsen men kanske kan vi tillsammans reda ut mer om förfäderna på 1700-talet. Jag hoppas på fler kontakter

Kerstin, 1500-talskvinnan som fick skilsmässa

Sverige och Danmark på Olaus Magnus´Carta Marina från ca 1540

Sverige på 1500-talet, ett mörkt och nästan väglöst land: medeltiden slutade, Gustav Vasa blev kung och tog makten från kyrkan genom reformationen och reduktionen. Reformationen inleddes 1527 och pågick under hela 1500-talet. Bibeln kom ut på svenska och hade stor betydelse för språkets utveckling. Före 1500-talet finns inte mycket skriven historia i Sverige. Befolkningen var uppskattningsvis mellan 0,6 och 1 miljon. 95% levde på landsbygden.
Om den vanliga människan och hennes liv vet vi inte mycket. Det finns inga födelselängder, inga dödböcker, inte många berättelser. Möjligen kan man få veta lite om männen i maktens närhet. Därför var det helt osannolikt och fullständigt fantastiskt att hitta berättelsen om Kerstin.

När jag fick veta mer om min ff ff ff ff Sven Börjesson i Marek, Ydre härad, och såg att han kom från en prästsläkt började jag leta. Märkligt nog dök ”Ydre-boken” av Thure Filén upp i hembygdshyllan på Erikshjälpen här i Kungsbacka just i den vevan. Där finns ett utdrag från när ärkebiskopen Abraham Angermannus 1596 höll visitation och pastorn i V Ryd klagade över sin hustrus skröplighet.

Så står hon plötsligt framför mig, min ff ff ff ff fm ff mm Kerstin!

Inför alla församlade högheter, ärkebiskopen, biskopen i Linköping, allt prästerskapet, häradshövdingen, Kongl. Maj:ts befallningsmän och fogdar, knekthövitsman och tre nämnder från Norra, Södra Widbo och Ydre häraden ställdes för rätta en hederlig kvinna, hustru Kirsten, herr Måns Jonae hustru i Ryd,
klageligen gav hon till känna med brev och många trovärda människors sannfärdiga vittnesbörd, att hon för 14 år sedan var av stor sjukdom och torrverk i alla sina lemmar och ledamöter så försvagad, förlamad och platt fördärvad vorden, att hon i därbemälte 14 år alls intet förmått göra sin man någon hjälp och bistånd i hushållet, ja, icke förmått röra sig ifrån det ena rummet till det andra, utan andra måste leda och bära henne både ut och in, såsom ock nu skenbart är; hade ock i så lång tid alldeles varit oförmögen att bevisa sin man någon äktenskaps skyldighet, eftersom hon därtill såsom en död och avsomnad lem platt oduglig och otjänlig var. Hade ock för den skull för några år sedan med sin mans goda vilja och samtycke begivit sig till sin måg, herr Måns i Asby, där hon hos sin dotter större och bättre rolighet och omvårdnad hava kunde än hemma av sitt eget otacksamma legofolk.
– Hava vi fördenskull för dessa förtalta orsakers skull – och efter kyrkans kristliga Consistories exempel och gamla stadga, vilken vid de apostoliska orden sig grundar: Om mannen dör, så är kvinnan fri från lagen; i detta fallet med honom i så mån dispenserat och efterlåtit, att han må begiva sig till äktenskap, när och var honom synes, och Gud honom råd förelägger. Till visso under våra signeter. Datum, anno et loco supra.
(Filén: Ydre-boken, sid 174)

Och nu bad hon på det allra fliteligaste med gråtande tårar för bemälte sin man, herr Måns, att honom måtte varda efterlåtet komma till annat äktenskap. Bådo ock desslikes detsamma välbemälte, välbördige, välaktige gode män samt häradsnämnder, som visste, vilken stor eländighet herr Måns så mång år lidit hade och i sitt hushåll en utfattig man var vorden.
(Grimberg: Svenska folkets underbara öden II. Äldre Vasatiden 1521-1611. Finns på Runeberg.org)

Vem var hon, Kirsten/Kerstin?
Hon var sjuk, fattig och dessutom konserverad. Tack vare att hennes olyckliga äktenskap med herr Måns i Västra Ryd finns det uppgifter om henne. Historien blir en aning rörig på grund av att bägge hennes män och även hennes måg kallas herr Måns eller Magnus.

Hon var först hustru till en man som var kyrkoherde i Sund från 1543 i, Svinhult och Västra Ryd från 1546 och dessutom prost över Ydre från 1560. Om Kerstin var ungefär jämnårig med sin make och han var kyrkoherde 1543 bör hon vara född omkring 1520, kanske innan Gustav Vasa blev kung 1523.

Vilka Kerstins föräldrar var vet jag inte men de levde under medeltiden. Kerstin och hennes man hade åtminstone ett barn, en dotter som gifte sig med prästen Magnus Johannis. Vad dottern hette vet vi inte. Allt detta tilldrog sig för mycket länge sedan!

Kerstins man kallades omväxlande Benedictus Jonae och Benedictus Georgii. Han var född som Bengt Johansson och kunde också kallas Herr Bengt. Första gången vi kan läsa om honom är på 1540-talet, 1544 nämns han i Kammarcollegies uppbördsbok som kyrkoherde i V Ryd.

Sund C:4 (1707-1793) Bild 18 / sid 29

I Sunds kyrkobok för 1707 läser jag om Kerstins man, hans företrädare och hans efterträdare:
”Utdrag af Linköpings stift-krönika:
Kyrkoherdar uti Sund
8. Simon Olavi. Curatus 1515. Nitisk förfägtare av Påfviska Religionen blef han uprorisk emot konung Gust. I. slog sig till Dackens partie och upäggade sine åhörare från Predikstolen till upror emot konungen, hvadan han ock blef fängslig förd till Stockholm och där halshuggen 1543.
9. Benedictus Georgii. En lärd och alfvarsam man, som stod i stor nåd hos kon. Gust. I. hade förut varit Rector Scholae uti Skeninge, innan han blef Pastor här 1543, och tillika uti W. Ryd och Swinhult 1546. Blef Prost öfver Ydre Contract 1560 och dödde 1572.
10. Magnus Johannis. Företrädarens Måg och Medhjelpare blef Pastor i Sund, W. Ryd och Swinhult efter Swärfadren 1573; feck transport till Asby 1574, underskref Upsala möte 1593 och dödde 1616.”

Under Dackefejden 1542-43 hade flera präster i Ydre härad dragits med i revolten, tre fängslades och fördes till Stockholm, bland dem Simon Olavi i Sund.

Kerstins man kom till Sund som kungens trogne man sedan hans företrädare fängslats. Säkert fanns det stora motsättningar i församlingarna.

Kerstin hade ett strävsamt liv, även om hon var prästfru. Under Gustav Vasas tid förändrades mycket. Reformationen och reduktionen pågick och det var turbulenta tider. Svenska språket infördes i mässan och bibeln kom ut på svenska. Kyrkan och klostren fick lämna ifrån sig makt, mark, inventarier, kultföremål och till och med kyrkklockor. Kyrkor vitmålades både invändigt och utvändigt. Många var missnöjda och ville ha tillbaks det gamla.
För kyrkoherden i V Ryd hade reduktionen medfört att han fick mindre mark att bruka och försörja sig på.

1571 eller 1572 dog Kerstins man. Kerstin var kanske i 50-årsåldern när hon riskerade att stå på bar backe om inte nästkommande präst ville förbarma sig och gifta sig med henne, konservera henne. Men till en början hade Kerstin tur. Magnus Johannis, som efterträdde hennes man, gifte sig med hennes dotter och hon kunde bo kvar. Men redan efter ett eller två år delades pastoraten, Magnus Johannis blev kyrkoherde i Sund och senare i Asby.

1573 kom en ny präst, Magnus Olai, till V Ryd. Han och Kerstin gifte sig. Hon var i 50-årsåldern, han var förmodligen betydligt yngre eftersom han levde ända till peståret 1622.

Det här var Kerstins kyrka, den finns inte längre.

Kyrkan revs 1883. Enligt Leonard Fredrik Rääfs beskrivning 1865 hade kyrkan inte förändrats så mycket sedan Kerstins tid. Den var byggd av ohuggna granitblock i murbruk, taket var spånklätt, den hade inget torn och inget särskilt kor. Under Kerstins andre mans tid (1574 – 1622) målades kyrkan, koret byggdes om men förmodligen bara invändigt eftersom de yttre murarna icke synas hafva någonsin undergått förändring. Det fanns bara 4 fönster, ett femte togs upp 1711 och 1803 förstorades de med rundbågar. Framför den västra dörren byggdes 1669 ett timrat vapenhus. Altaret var murat av grov sten med sidoöppningar för de heliga kärlen.
I klockstapeln fanns två klockor, och dessutom fanns en primklocka i kyrkan. Klockstapeln ombyggdes 1660 men skadades av åska sommaren 1686 och återuppfördes året därpå.
Ända till 1796 hade kyrkogården en gammal indelning i ättehagar, varje gård eller by hade en egen gravplats. Kyrkogården var omsluten av ett timrat och övertäckt plank som ständigt behövde repareas och ofta var i skröpligt tillstånd.  Stenmuren byggdes 1799.
I testamente efter kyrkoherde Magnus Olai skänktes 1622 en ljuskrona med 5 pipor.

Kerstins nya äktenskap blev inte lyckat. Några år gick det bra men efter 10 års äktenskap blev Kerstin sjuk, hon drabbades så svårt av någon reumatisk sjukdom att hon inte kunde bidra med något i prästgårdens arbete, hon kunde inte ens sköta sig själv utan måste ha hjälp.

Prästgården i V Ryd var inte rik. Trots att Kerstins förste make stod högt i gunst hos Gustav Vasa var det ett fattigt pastorat han fick ta hand om.

Karta över prästgårdens ägor 1699. Källa Lantmäteriet

Här ser man mer detaljerat hur prästgården låg på en udde vid sjön Lejern och en bit norr om kyrkan.
Enligt Arkeologi och byggnadsvård i Östergötland bodde prästen i Västra Ryd här på Rydsnäs ända från medeltiden.  Lantmätare Mörner ritade kartan 1699 och då ritade han en präktig huvudbyggnad med säteritak och stora fönster. Kan det ha sett ut så på 1500-talet?
Det finns spår av en mängd byggnader på platsen. Åkrar och ängar har omgetts av stenmurar som man ännu kan se spår av liksom spår av vägen som ledde mellan prästgården och kyrkan.
Ca 1865 revs den gamla prästgården och flyttades söderut, närmare kyrkan.

Carl Fredric Broocman skriver 1760 om V Ryds prästgård:
Kyrkoherdans Boställe Ryssnäs af ett halft hemman, skal wara afdelt från twänne hemman till Lagmansryd för 500 år sedan, och skänkt til Presetegård af en wid namna Peter Stake. Thes belägenhet är på ett Näs wid Östra Lejeln, litet stycke ifrån Kyrkan, och äro här wid 2 tunnors Utsäde, liten Äng, knapt Mulbete och Fiske i Östra Lejeln.
Prestebolet är inte rikt, en gång, på den katolska tiden, hade mark skänkts till kyrkan och Pastorn av fru Ingeborg på Fyrenäs men under reduktionen hade kronan tagit tillbaka hälften.
Thessa ägor hafwa blifwit Kyrkan eller Prestegården afhände, och emedan Prestegårdens förmåner woro ganska ringa, har Konung JOHAN then III. genom bref, daterat Wadstena then 5 Febr. 1578, befalt, at fjerdedelen uti Sjöarp skulle utbrytas, efter förenämnde Kyrko-Register, och läggas til Prestegården; men som Kyrkoherden Anders Olai ändock uti sin tid icke kunde härwid hafwa sin utkomst, benådade Konung GUSTAF ADOLPH honom then 22 Apr. 1627 med halfwa Krono-Hemmanet Ingelstorp på lifstid, och blef samma benådning confirmerad af Drottning CHRISTINA the 26 Aug. 1646.

Magnus Olai, Kerstins andre man, vände sig alltså till kungen för att få hjälp och svaret blev:
”Johan den tredje med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes konung, Storfurste till Finland, Carelen, Wåtskepetin och Ingermanland i Ryssland, och öfver de Ester i Liffland Hertig.
Må tu veta Peder Staffansson att denne Wår undersåtare Herr Måns i Ryd, Ydre Härad i Småland, hafver i underdånighet presenterat Oss ett gammalt kyrkones register, som i mång år sedan är inlagdt i förbemälte Ryds Kyrkokista, deraf Wi förnimma kunna, att fjerdedelen uti det hemmanet Sjöarp i samma Ryds sokn hörer Oss och Sveriges Krona till. Och efter det samme Herr Måns klagar att Prestebolet i förbemälte Ryd är ganska ringa; hvarföre är Wår alfvarliga vilja och befallning att du synemän beställer som samma en fjerdedel rättfärdeligen utsynar ifrån frälsejorden, och sedan lägger den till Prestebolet. Här om du så beställa skall att wi här om icke oftare bekymrade blifva, der du hafver dig efterrätta. Skrifvet på Wårt Kongliga slott Wadstena d. 6 Febr. 1578.”
(Rääf: Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland. Del 4:71)

Häradskartan från ca 1870 visar avstånden mellan udden där prästgården låg och marken i Sjöarp vid sjön Brömsen längst till höger i bilden. Källa: Lantmäteriet

Trots Johan III:s välvilja fortsatte det att vara fattigt och även näste kyrkoherde vände sig till kungen för att få det att gå ihop.

Tiden gick. Gustav Vasa efterträddes av Erik XIV och Johan III. Kampen om vilken ställning och tillhörighet kyrkan skulle ha var inte över.

1593 ägde Uppsala möte rum. Både Kerstins man och hennes måg var där. Hertig Karl, yngre bror till Erik XIV och Johan III, sammankallade mötet sedan Johan III dött och hans son Sigismund, som var katolik, övertagit tronen. Man ville förhindra att katolicismen återinfördes. 4 biskopar, över 300 präster, rådet och adeln förenades i ett beslut som bl a innebar att den enda tillåtna läran skulle vara lutherdom. Deltagarna förklarade att de var redo att våga liv och blod för beslutet och ordföranden sa att ”Nu är Sverige blivet en man och alle have vi en Herre och Gud.”

Tre år senare, 1596, var Kerstin gammal, sjuk och gravt rörelsehindrad. Den nya biskopen hade blivit utsänd för att visitera och kontrollera. I slutet på maj kom han till Eksjö och kallade dit invånarna i Ydre, Norra och Södra Vedbo härader.
Sjuk och gravt rörelsehindrad fraktades Kerstin från Asby till Eksjö, en resa på drygt 4 mil.

Det vi kallar vägar fanns inte på 1500-talet, det var egentligen bara klövje-, rid- eller gångvägar i oländig terräng så det måste ha varit en plågsam resa.  Gråtande bars hon inför alla och bad att hennes man skulle bli löst från äktenskapet. De fick skilsmässa.

Jag vet inte hur länge Kerstin levde men hoppas att hennes återstående år blev lugna i dotterns hem.

Lite om tiden Kerstin levde i:

Om änkekonservering:
En prästänka hade rätt till ett nådeår, då hon kunde bo kvar och försöka ordna för sitt fortsatta liv. Egendomen som familjen levt på skulle övertas av näste präst. För församlingen kunde det bli betungande att försörja änkan. Därför var det en god lösning för alla om den nye prästen gifte sig med änkan och den som var villig att göra det fick företräde till tjänsten. Enligt 1571 års kyrkoordning hade också en son eller måg till den avlidne prästen förtur. Under 1600-talet tror man att 60 % av alla prästhustrur var prästänkor eller prästdöttrar.

Om prästers ekonomi:
Egentligen är det blott kyrkoherdarne i Asby och Torpa, hvilkas aflöing kan anses god och tillräcklig; icke genom de inskränkte bidragen af socknarna, utan till följd af boställenas ypperliga beskaffenhet. De förmögnaste af ortens pastorer hafva varit Samuel Magni uti Asby, död 1629, och Lars Kraft i N. Wij, afliden 1797, den ene genom fädernearf, den andre genom sin hustru, båda ihågkomne för stor frikostighet och omsorg för sina kyrkor och församlingar, egenskaper med hvilka de fleste af våra pastorer, hvar efter sina tillgångar, sig utmärkt, åtminstone i gästfrihet och välgörenhet mot fattige.
(Rääf: Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland. Del 4:32)
Ovannämnde Samuel Magni var Kerstins dotterson. Dotterns hem var alltså betydligt rikare än det fattiga V Ryd.

Om Gustav Vasas bibel och svenska språket:
”Gustav Vasas bibel har haft en sådan betydelse för det svenska språket att man brukar sätta en gräns mellan fornsvenskan och nysvenskan vid utgivningen av Nya testamentet år 1526. Denna text är alltså definitionsmässigt den första text som har skrivits på nysvenska. Där introducerades moderniteterna ä och ö, som fortfarande finns kvar i det rikssvenska skriftspråket.” Wikipedia

Källor:

Thure Filén: Ydreboken, i den finns referenser till tidigare skildringar av Ydre och Östergötland bl a:
Rääf: Samlingar och anteckningar till en beskrivning öfver Ydre härad i Östergöthland
Broocman: Beskrivning över de i Östergötland befintliga städer, slott, sockenkyrkor, socknar, säterier, överofficerboställen, järnbruk och prästgårdar mm
Både Rääf och Broocman finns på google books så där kunde jag läsa vidare.

Grimberg: Svenska folkets underbara öden II. Äldre Vasatiden 1521-1611. Finns på Runeberg.org

http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2012/08/pa-en-halvo-i-sjon-ostra-lagern-i-den.html

Kinda.se om Dackefejden: http://www.kinda.se/download/18.6e89e88e12e7bcdeae0800061755/Dackeland_low%5B1%5D.

Sunds kyrkobok C:4 sid 29; Sund C:4 (1707-1793) Bild 18 / sid 29

2015 års släktforskarresor, del 3, Östergötland och Nyköping

2015-11-18

En salig blandning av fakta, nedtecknade minnen och egna funderingar

Sista helgen i augusti var sedan länge inbokad. Då skulle vi till
Släktforskardagarna i Nyköping.

Vi gav oss av tidigt torsdagen den 27.

Jag var väldigt nyfiken på om resan skulle ge mig nya kontakter och ny information om släkten Börjeson, min farfars släkt i Östergötland.

På väg till Nyköping ville vi försöka hitta Torpa Södergård i Rinna socken, ungefär 1,5 mil väster om Mjölby. Där bodde farfars farfar och farmor, Sven Johan Börjesson, f 1827, och Johanna Andersdotter, f 1826, från 1879 till i början på 1900-talet.

Vi hade lyckats hitta gården på eniro. Men hur såg den ut i verkligheten? Från E4:an svängde vi av mot Boxholm och letade efter en väg till höger mot Slätten. Efter 1,5 km skulle vi svänga av mot Torpa Södergård men det var en väldigt liten grusväg och vi hade ju husvagnen på släp. Vi hittade en plats att parkera på och gick den sista biten tills vi kom till två gamla hus.
”Här måste det vara, men det är ju två hus. Vilket kan det vara?”
Vi knackade på i det ena. Inget svar. Vi gick runt och tittade och var nära att skrämma en äldre kvinna som dök upp vid det andra huset. ”Vi letar efter Torpa Södergård”, sa vi. Hennes son kom ut och berättade att detta verkligen var Torpa Södergård. Han hyrde det ena huset, berättade att det var flera hundra år gammalt, att det stått obebott en tid och att han nu höll på att renovera det varsamt. När han hörde att min släkt bott här bjöd han in oss, visade den gamla spisen och takkonstruktionen som låg öppen nu p g a renoveringen. Sen visade han oss runt utomhus, berättade vad han visste om husen och ladugården. Han sa att hen som bodde i det andra huset visste mycket mer och hade papper om gården men tyvärr dök hen inte upp medan vi var kvar.
När jag senare tittar i husförhörsböckerna igen ser jag att både Sven Johan och hans son Valfrid Börjesson, tidvis även sönerna Emil Börjesson och Oskar Börjesson står som brukare. Bodde de i bägge husen?

Tillägg 2015-11-16: Nu har jag fått veta lite mer.
Sven Johans gård hette Torpa Södergård 2:6, 7/64 mantal. Han köpte gården 1875 men flyttade inte dit förrän 1879. 

 

Det ena huset är tillbyggt. Det var här Sven Johans Börjessons familj bodde.

Huset vi blev inbjudna i, här bodde i slutet på 1800-talet Johan Axel Wetterström och hans hustru Klara Kristina Jonsdotter.

 

Också ladugården är tillbyggd.

Sent på eftermiddagen kom vi fram till Strandstuvikens camping. Vi fick en fin plats, nära till toppenbra dusch och toa. Det var nära till havet också men vattnet var grumligt och geggigt så det blev inga bad. Vi tog en promenad i området och satt sedan länge ute och mådde gott i sommarvärmen

Fredagen den 28 augusti

Nu hade vi gott om tid att utforska Nyköping.  Vi började med att leta reda på Brunnsgatan och Västra skolan. När min farfar, Karl Börjeson, växte upp här runt förra sekelskiftet hette gatan Kapellgatan och skolan Folkskolan för gossar.

Gamla skolan t v och nya skolan t h.

Gamla skolan runt förra sekelskiftet

Nya skolan t v bakom trädet.

Så här skriver farfar om sitt föräldrahem: År 1891 fullbordades det nya skolhuset vid Kapellgatan (nuvarande  Brunnsgatan). Då blev det gamla överflödigt och inreddes på nedre botten till bostäder. Här iordninggjordes då en bostad för 1:ste läraren. Det var en ganska stor bostad om fem rum och kök men utan alla bekvämligheter. Inte ens vatten. Det fick vi hämta vid Stora Torget eller Rådhustorget. Här bodde jag under hela min uppväxttid. En stor bostad och en härlig gård – hela skolgården med goda träd att klättra i. Men skolan krävde med tiden flera lokaler också flyttade familjen över gatan, där skolan också ägde ett hus, vars nedre botten upptogs av gymnastiksal och slöjdsal.

Lärarfamiljen Börjeson: Lotten med lilla Anna, Karl August, Karl, Sven och Herta.
Yngsta dottern Ruth föds senare, 1897.
Även farfars mor, Lotten Börjeson, var lärare. Äldsta dottern Herta Börjeson blev också lärare i Nyköping. Det var inte så konstigt att farfar Karl blev lärare.

I det gula huset bodde de.

Bara 20 år gammal kom farfars far Karl August Börjeson, f 1850, som lärare hit till Folkskolan för gossar. Han kom att stanna i 46 år, i 41 år var han Förste Lärare.
Den unge torparsonen Karl August hade ingen lust för jordbruksarbete men ville gärna läsa. Lärare och präst gav rådet att ynglingen skulle få försöka bli lärare. K-A fick traska till Linköping för att pröva in vid stadens seminarium. Han klarade inträdesproven. Eftersom han var för ung (ännu ej fyllda 17 år) skrevs en ansökan till Konungen om dispens. Sådan gavs, och studierna kunde börja. Några pengar kunde föräldrarna inte lämna. Däremot fick han mat hemifrån. Han tjänade en del slantar genom att hjälpa andra pojkar med studierna. Det var nog en svår tid för K-A, med många umbäranden. Han fick bita ihop tänderna när det skrattades år hans trasiga kläder.
Vid 79 års ålder skriver han om sig själv vid denna tid: ”Huru längtade jag icke under de tre seminarieåren efter jullovet, då jag fick till fots passera vägen mellan Linköping och Rinna. Medel till skjuts fattades, och östra stambanan var då ej färdig.”

Från sin enkla start arbetade han sig upp och kom att få en mängd uppdrag för stad, kommun och kyrka:
Under 46 år lärare i Nyköpings folkskolor, därav 41 såsom Förste Lärare. (Tidigare var han under 1 år lärare i Finspångs folkskola under Anders Bergs ledning och tillsammans med dennes son Fridtjuv Berg.)
Under 27 år lärare och föreståndare vid den Tekniska skolan i Nyköping, sedermera kallad Nyköpings Lärlings- och Yrkesskola.
Under 20 år kyrkfogde och kyrkkassans förvaltare i Nyköpings Västra och Nicolai församlingar samt kyrkogårdsfogde för kyrkogården, gemensam för fyra församlingar.
Under 14 år skolkassör.
Under 35 år organist i Stjärnholms kapell.
Under 34 år tjänsteman i stadens pantlånekontor.
Under 12 år uppbördsman av prästernas löner.
Under 28 ledamot av stadfullmäktige och ledamot av hälsovårdsnämnden
Under 40 år revisor av sparbankens räkenskaper.
Under 25 år revisor av utskänkningsbolagets räkenskaper.
Under 54 år ledamot av arbetarföreningens styrelse, varav 46 år som dess ordförande. (Ideell, ej politisk förening).
Härutöver fick han en mängd kommittéuppdrag och utredningsuppdrag. Han anlitades av biskopen såsom notarie vid kyrkovisitation, han blev en av stiftarna för Södermanlands sjukhjälpsförening, där han de första 10 åren var ordförande, han var ordförande i stadens lärarförening och han anlitades ofta som föreläsare.

När han fyllde 50 år hyllades han storslaget enligt den tidens sed.

Länk: http://runeberg.org/svlartid/1900/0849.html

När han fyllde 80 år var han fortfarande kassaförvaltare vid Nyköpings folkskolor och hyllades i Svensk Läraretidning för 60 år i skolans tjänst.

Länk: http://runeberg.org/svlartid/1930/1187.html

Karl August var gift 3 gånger. Första hustrun, Johanna Sofia Kjellrot, dog i mässling 1875. Deras dotter Herta var bara 1 år. Karl August kom att leva som ensamstående pappa i 12 år. 1887 gifte han om sig med Charlotta Öberg, redan samma år blev han åter änkling när Charlotta dog i barnsäng. Karl August blev ensamstående pappa med en tonåring och den nyfödde sonen Sven. 1890 gifte han sig för tredje gången med Charlotta Fredrika ”Lotten” Eriksson. De kom att leva i ett mycket lyckligt äktenskap i över 40 år.
De fick tre barn:
Karl Fredrik 1891
Anna 1893
Ruth 1897

1931 avled Karl Augusts älskade hustru Lotten och bara några veckor senare gick också Karl August bort.

I Nyköping bodde också farfars mormor och morfar, Lovisa Charlotta Ernström och Fredrik Eriksson. Fredrik var gasmästare och de bodde på Gasverket som låg nere vid slottet.

Fredrik Eriksson 1838 – 1902                            Lovisa Charlotta Eriksson 1837 – 1919

Fredrik gick bort 1902. Då kunde inte Lovisa Charlotta bo kvar, hon och dottern Frida Wilhelmina Eriksson samt sönerna George Eriksson och Helge Sigurd Eriksson hyrde en bostad i 1st qvarteret nr 87-88, Slottsgatan (nu Västra Trädgårdsgatan) mitt för Stallbacksgränd.

Sonen Georg blev gasverksbokhållare, gifte sig 1903 och flyttade till annan adress i Nyköping. Sonen Helge Sigurd blev e o postexped och flyttade 1904-08-10 till Mjölby. Den 4 november dog han av tyfoidfeber och dubbelsidig luftrörskatarr. Han begravdes den 11 november 1904 bredvid sin far.

Västra Trädgårdsgatan
Såg det ut så här 1902? Eller var det då små stugor som längre ner på gatan?

Här bodde de i 4 år innan de flyttade vidare, 1906, till nr 134-135, hörnet Brunnsgatan – Kungsgatan och 1914 till Alla Helgona församling qvarteret 74-75 i östra delen av stan, korsningen Tullportsgatan – Ö Kyrkogatan. Där bodde Lovisa Charlotta till sin död 1919. Då var hon 82 år.

4 generationer: Lovisa Charlotta t h, hennes dotter Lotten t v, Hennes dotterson Karl och Karls dotter Brita f 1916

Om Lovisa Charlottas livsresa från ”oäkta” barn i Västerås fattigkvarter till ett bättre liv har jag berättat under KVINNORNA.

Lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti
tillbringade vi på Släktforskardagarna på Rosvalla.

Det blev många intressanta föredrag och många trevliga möten. Jag pratade om Skåne-släkten i Skåne-montern, om Värmlands-släkten i Värmlands-montern. Vi lärde oss en del nytt om att hitta källor och om att dela med sig till andra. Släktforskning är inte särskilt intressant om den bara sitter i pärmar i min bokhylla. Det är i mötet med andra släktforskare och historiker som berättelserna om våra förfäder får liv. Det är då det kan bli en historia att berätta.

Man lär sig mycket om Sveriges geografi när man sysslar med släktforskning. Nyköping ligger i Sörmland men det var ju Karl Augusts anor i Östergötland som jag ville veta mer om. Jag behövde träffa någon som kunde mer om Östergötland

Det var på söndagen som jag stod och pratade med Hans Egeskog i Östgöta genealogiska förenings monter. Jag berättade att jag kört fast på farfars farfars farfars farfar Sven Börjesson född i Torpa 1723. Hans blev genast intresserad. Torpa kände han väl till.  Jag tecknade medlemskap i föreningen och vi bytte mailadresser. Hans lovade att hjälpa mig.

När jag kommit hem skrev jag till Hans och berättade vad jag vet. Sven Börjesson på gården Marek i Asby uppges vara född i Torpa 1723 men jag kan inte hitta honom i Torpas födelsebok. Jag fick snabb hjälp. Sven var son till Börje Eriksson Rosensten men i födelseboken har prästen bara skrivit ”Soldaten Rosenstens barn Sven”. Hans riktiga födelsedatum skall vara 1722-10-07.

Även en annan Sven född i Torpa har ställt till problem för mig. Min farfars farfars mormors far Sven Olofsson Örnqvist föddes 1723-10-20 och om honom har prästen skrivit ”klockarens barn Sven”. Nu fick jag veta att klockaren hette Olof Göransson, f 1685.

Jag har fått hjälp att komma förbi prästens sparsamma anteckningar men inte bara det. Jag har fått veta att flera släktgrenar går att följa långt tillbaka. Den trilskande Sven Börjesson farmor, Elisabet Johansdotter var barnbarn till Samuel Magni som var kyrkoherde i Asby i början på 1600-talet. I Asby kyrka finns graven kvar där han vilar tillsammans med hustru och 7 barn. Även Samuel Magnis far, Magnus Johannis var kyrkoherde i Asby. Det var han som köpte en gård i Marek.

Nu är vi långt tillbaka i tiden, nu räcker det inte med kyrkoböcker för att komma vidare. Jag måste ha hjälp och hittade bland annat en fantastisk gårds- och torpinventering för Ydre och Kinda gjord av Olof Mattsson i Ydre.

Några grenar som jag fått hjälp att komma vidare på:
ff ff ff ff  Sven Börjesson, f 1722 i Torpa
Ff ff fm m Sara Michaelsdotter, f 1748 i Malexander
Ff ff mm Lena Svensdotter, f 1760 i Herrberga och dotter till ovannämnde Sven Olofsson Örnqvist

Jag har fått mycket att bita i! Jag kommer att behöva mycket mer hjälp av dem som har kunskap om de här trakterna.

Många frågar: ”Hur långt tillbaka har du kommit?” Att bara komma långt bakåt i tiden är inte huvudsaken för mig, riktigt intressant blir det när jag kan sätta in personerna i ett sammanhang.
Vad arbetade de med? Jag har trott att de flesta var fattiga torpare men nu dyker det upp bönder och präster.
Var bodde de? Ibland är platsen bara en prick på kartan men ibland finns bebyggelse eller bilder kvar.
Hur var tiden de levde i? Att läsa samtida litteratur eller bra historiska berättelser ger en bild av deras vardag.

Efter två dagar inne i mässmiljö och fulla av intryck längtade vi efter frisk luft och gjorde en utflykt.  Först letade vi efter Stjärnholms kapell. Vi hittade dit men det var stängt. Vi gick upp till Stjärnholms slott som nu är stiftsgård, hotell och restaurang och fick löfte att bli insläppta i kyrkan om vi kom tillbaks nästa dag.

”Ska vi åka till Oxelösund” sa Lasse. Det lät inte särskilt lockande, en industristad med järnverk, men vi åkte i alla fall. Vi körde rakt igenom stan för att se om vi kom ner till vattnet och fick se en skylt: Gamla Oxelösund. Dit körde vi och fann en oas. Där var havet och hamnen och en krog!

Huset är från 1770-talet. Här fick vi god mat och här satt vi länge och njöt.

Måndagen den 31 augusti

Vi hade mycket kvar att göra. Vi skulle tillbaks till Stjärnholm, vi ville leta reda på Karl Augusts och Lottens grav och vi ville se mer av stan och inte minst slottet.

Vi började med Stjärnholms kyrka.

Här var Karl August organist, under 35 års tid åkte han hit till gudstjänsten varannan söndag.

Nu satt det datorskärmar på flera platser i kyrkan, det hade varit någon installationskonst som just skulle plockas ner.

Här uppe på läktaren satt Karl August och spelade och jag, som har en förkärlek för orgelläktare, kunde inte låta bli att smyga mig upp fast jag hade blivit varnad för att det inte var säkert att gå där.

Nu ville vi hitta Karl Augusts och Lottens grav. Vi åkte tillbaks till stan och Församlingsexpeditionen men till vår stora besvikelse var den stängd för utbildningsdag. Då blev vi tvungna att leta på egen hand. Det finns en äldre och en nyare kyrkogård, vi gissade att det borde vara den gamla. Där gick några och jobbade och vi pratade med en trevlig dam som via telefon kunde kontakta någon som hade tillgång till församlingens dator. Vi skulle till den nya kyrkogården! Vi fick gravnummer och väganvisning. Tack för hjälpen!

 Här vilar Karl August, Lotten och dottern Herta.

Senare ringde jag till Församlingsexpeditonen och fick veta att Fredrik Erikssons och Lovisa Charlottas grav finns på den gamla, Västra Kyrkogården. Där vilar också dottern Frida Wilhelmina Eriksson, d. 1953, och sonen Helge Sigurd Eriksson, d. 1904.
Bägge gravarna vårdas av kyrkorådet men ingen gravrättsinnehavare var antecknad så jag anmälde mig.

På eftermiddagen gick vi omkring på Nyköpingshus.

Till höger i bildens fortsättning låg gasverket.

Min farfar fick på 1930-talet en tavla med Nyköpingsmotiv av prästen och konstnären Gotthard Harwing.

Kan det vara här han hämtat motivet?

Vi stannade och pratade med ett par trevliga damer som satt och vilade i skuggan vid parkeringen. De rekommenderade oss att gå och fika på Prosten Pihls gård på andra sidan Nyköpingsån. Vi kom till en underbar gammal 1700-talsgård mittemot Allhelgonakyrkan. Där fick vi inte bara kaffe och bakelse utan också en massa historia om gården.

Intill gården och kyrkan finns också flera välbevarade hus.

Vi gick tillbaks utmed Nyköpingsån.

När farfar Karl var liten smet han en dag ut på egna äventyr. Det var full uppståndelse för han blev borta alldeles för länge. Så småningom hittades han, sittande på en stentrappa vid ån alldeles dyblöt. Han hade inte vågat gå hem men sa med tillförsikt: ”När jag får se solen och solen får se mig, då torkar solen mig.”

Tisdag 1 september

Sista morgonen i Nyköping packar vi ihop och beger oss mot Hogstad, ca 5 km väster om Mjölby.

Mamma till Sven Johan Börjesson, han som bodde på Torpa Södergård som vi besökte första dagen, var Anna Fredriksdotter.

Hennes sorgliga livsöde har fängslat mig.

Anna föddes i Finketorp, Hogstad, 1794-09-25. Hennes föräldrar var Fredrik Andersson Flink, f 1763, och Lena Svensdotter, f 1760. Morfar var Sven Olofsson Örnqvist i Herrberga, han som föddes i Torpa 1723 (se ovan).

Vem var han, Annas pappa? Var kom han ifrån? Ingen verkar veta. 1790 blev han soldat i Andra Livgrenadjärregementet, Finketorps rote, Skenninge kompani. Innan familjen kom till Finketorp bodde de på Sågen i Herrberga. Där hade nog Fredrik ytterligare ett namn, det måste vara han som var salpetersjudaren Fredrik Wiman.

När Anna föddes bodde de alltså i Finketorp. Där finns ett knekttorp.
På häradskartan från slutet av 1800-talet syns torpet och ladugården. Var det där de bodde?
Källa: Lantmäteriet

 

Knekttorpet 2015

1800 dog Annas mamma i lunginflammation. Anna var bara 5 ½ år.

Anna hade 5 syskon:

Sven Fredriksson, född 1784 på Holmen, Öjebro, Herrberga, död i koppor 3 år gammal
Anders Fredriksson, född 1786 på Holmen, Öjebro, Herrberga, 14 år när mamma dör
Maja Fredriksdotter, född 1789 på Holmen, Öjebro, Herrberga, 11 år när mamma dör
Peter Fredriksson, född 1792 i Finketorp, Hogstad, 8 år när mamma dör
Fredrik Fredriksson, född 1798 i Finketorp, Hogstad, 4 år när mamma dör.

1801 gifte Fredrik om sig med Maria Johansdotter. Maria var född 1751 och alltså 12 år äldre än  Fredrik. Hon dog redan 1802 också hon av lunginflammation.

1804 gifte Fredrik om sig med Maria Hansdotter, f 1774, och de fick två barn som dog som små.

1808 blev Anna faderlös, 14 år gammal. Enligt husförhörsboken blev Maria änka då men Fredrik står inte i dödboken. Dog han i kriget i Finland?

Hur gick det för barnen?
Petter blev först soldat, kallades Holm, sedan torpare och dog i Lönsås 73 år gammal.
Fredrik: om honom står det i husförhör 1811 att han tigger.

För Anna gick det så här:
Hon tjänade piga i 17 år. 1818 kom hon som piga från Hogstad till Blackstad, 3 – 4 km från föräldrahemmet.
1825 gifte hon sig med den 10 år yngre Börje Svensson, f 1804.
De bosatte sig på Hadelö Ägor, 3 km söder om Mjölby, tillsammans med hans släkt. Där bodde Börjes farfar och farmor, lumpsamlare Börje Svensson, f 1755, och Greta Johansdr, f 1757. Där bodde också Börjes far och mor, Sven Börjeson, f 1780, och Anna Cajsa Svensdr, f 1779, och 3 yngre syskon till Börje, Samuel Svensson, f 1815, Gustaf Svensson, f 1817 och Lena Carin Svensdotter, f 1823
1826 dog svärfar Sven av nervfeber.
1827 föddes sonen Sven Johan, min farfars farfar.
1828 dog gammelsvärmor Greta.
1830 föddes sonen Carl Fredrik.
1832 drunknade hennes man Börje. Anna väntade barn, i bouppteckningen fanns nästan bara skulder. Anna antecknades i husförhörsboken som utfattig.
Vem skulle hjälpa Anna? Maken var borta, svärfar var borta, gammelsvärfar var gammal och svågrarna för unga.
1833 föddes sonen Gustaf.
1837 dog gammelsvärfar Börje. Han bodde då hos Anna och hennes 3 barn. Han var överårig och hon utfattig.
1840 dog Anna i lungsot, 45 år gammal. De små barnen var 7 och 10 år. Sven Johan hade fyllt 13 några dagar tidigare.

Det blev en sorglig avslutning på den här reseberättelsen.

Det finns mycket spännande att ta reda på om släkten och tiden de levde i men
DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR!

2015 års släktforskarresor , del 2, Värmland

2015-11-01

Jakten på rökstugan

Spettungen Där Ner heter gården på min startsida, gården där min farmor föddes. På gården fanns två boningshus, ett tvåvånings ”svenskhus” och en rökstuga.

I mars besökte vi Karlstad och jag tog kontakt med Värmlands museum för att få komma in i deras arkiv. Jag hade en dröm: att hitta en bild på rökstugan på Spettungen. Jag vet att folklivsforskarna Nils Keyland och Ludvig Mattsson besökte Spettungen 1916, fotograferade det som fanns kvar av Spettungen Där Opp, besökte nedre gården där det, enligt deras dagbok, fanns en rökstuga, som användes till drängstuga, vilken mättes och fotograferades. Men var finns bilden? Kanske på Nordiska museet men deras arkiv är stängt för renovering. Kunde det finnas i Karlstad? En vänlig arkivarie blev lika engagerad i letandet som jag. Efter mycket sökande kom hon med ritningen från 1916 men något foto fanns inte. Det var ju gamla glasplåtar man använde på den tiden och kanske har de blivit misslyckade eller gått sönder men jag drömde fortfarande om att få se stugan.

 

 

Spettungen Där Opp sedan deras rökstuga flyttats till Sågudden i Arvika.

Från ungefär samma år är bilden på Där Ner som jag har som startbild, men rökstugan är inte med.

I arkivlådan med bilder från Lekvattnet hittade jag något annat trevlig: i ett litet häfte med turistbilder fanns bilder på både Turisthotellet Lillhem, där farfars mor bodde vid sitt besök 1912, och skolhuset där farfar flyttade in samma år och där han och farmor bodde som nygifta mellan 1915 och 1921.

———-

 

Den 1 juli
ställde vi åter kosan mot Värmland, närmare bestämt till Gräsmark.
Det var den dagen sommarvärmen kom! När vi kom fram till Gräsmarksgårdens camping var det badväder.

Dagarna fylldes av utflykter åt olika håll.
Inom promenadavstånd ligger Gräsmarks hembygdsgård.

Lördagen den 4 juli
hade vi bokat biljetter till Lomjansguten med Västanå teater i Rottneros. Lomjansguten, Per Jönsson Lumiainen, var en välkänd spelman från Gräsmark. Lars Anderssons kortroman om honom och lokala berättelser har inspirerat till föreställningen, som alltid med Västanå blev det en omtumlande och svindlande upplevelse fylld av musik och dramatik.

Över ingången till Berättarladan står en devis som passar mig:
VI HAR INGENTING NYTT ATT BERÄTTA, ENDAST DET SOM ÄR GAMMALT OCH NÄSTAN GLÖMT.

På kyrkogården i Gräsmark har hembygdsföreningen och församlingen rest ett minneskors över Lomjansgutten. Det råder delade meningar om stavningen.

Söndagen den 5 juli
gick vi på högmässa i Östmarks kyrka. Farfar Karl Börjeson var kantor i kyrkan från 1921 till 1964. Många söndagar har jag suttit på läktaren medan farfar spelade. Nu satt jag för första gången nere i kyrkan.
Kyrkan invigdes den 2 juli 1765. Nu fyllde den 250 år och det firades i dagarna tre.

Det var en strålande sommardag, biskopen var där liksom landshövdingen och andra honoratiores. Många kom i folkdräkt och det var en väldigt varm och högtidlig stämning.
Jag satt där i kyrkbänken och tänkte på alla som besökt kyrkan under 250 år, hur mycket det betydde för 1700-talets människor och hur långa vägar de färdades dit under den tid då kyrkobesök var obligatoriska.

 

Efter gudtjänsten bjöds det in till samvaro i ett partytält på planen framför församlingshemmet.

Jag minns berättelserna från den fina middagen då kyrkan återinvigdes efter renoveringen 1935. Då var det middag i skolan. Det röda huset mitt i bilden är numera bostäder men då var det Östmarks skola och där bodde farfar och farmor. Pappa, som då var 14 år, berättar: När kyrkan återinvigdes var det biskopsmiddag. Lokal: vår skola och vår bostad. Många gäster, fint folk. Men de hade så när gått miste om maten. Huvudrätten var lax, en väldig fisk, och Brita åtog sig att skölja den nere i älven. Vårfloden var strid och fisken slipprig, och plötsligt tappade hon laxen. Den flöt raskt iväg med strömmen. Men Britas snabbtänkthet och insatsberedskap har det aldrig varit fel på. Med risk för livet störtade hon ner i det kalla vattnet. Och hon lyckades fånga middagsmaten. En passerande främling såg flickan vada i land med jättefisken. Hans berättelse började: ”Ni kommer inte att tro mig, vänner….”
I stället för att gå till tältet tog vi den traditionella fikan på Memphis Café och kom i samtal med några andra som också varit på gudstjänsten. Vi fick höra goda nyheter om Östmark: orten växer, nya människor bosätter sig där och jobbar i Norge, barn föds och sysselsättningen ökar.

På eftermiddagen
besökte vi Kollsberg, hembygdsgården i Torsby. Av alla välbevarade byggnader var det främst två som fascinerade oss.
Vi gick in i rökbastun, en ganska liten byggnad utan fönster. Så som de allra första rökstugorna byggdes hade den bara små vädringsluckor. Taket var sotsvart och det var beckmörkt därinne. Vi kom på att vi hade ficklampor i våra nya telefoner. Jag tände min men sa till Lasse: den fungerar inte, det är lika mörkt ändå! Vi försökte fotografera med blixt med klent resultat. Svärtan åt upp allt ljus! I sådana här kolsvarta stugor övervintrade våra tidiga skogsfinska förfäder innan stugorna så småningom fick fönster. Varmt hade de med den fantastiska rökugnen och mycket skogsarbete utomhus i snön under de ljusa timmarna men oj vad de måste ha längtat efter våren.

”Om någon lefver ”under sotad ås”, så är det visserligen Finnen; inträda vi nemligen i hans pörte eller rökstuga, så se vi der hela taket och öfra delen af väggarne alldeles kolsvarta: Ty från eldstaden (ugnen), hvilken alltid är belägen straxt höger om dörren, måste röken leta sig väg till takets midt, der den ändtligen utsläppes genom ”rökpipan” (lakeinen) en fyrkantig, med ett glest galler betäckt öppning. I den rymliga stugan inströmmar dagsljuset vanligen helt sparsamt genom ett par simpla gluggar, hvilka ej kunna tillslutas, utan att fullt mörker inträder i rummet. De stängas nemligen blott med brädlappar, och det är först på sednare tider man här och der skaffat sig fönsterglas.

Finnen trifves visserligen bäst i sitt rökiga pörte; men han är derföre alls icke osnyggare än annan allmoge. De sotiga takbjelkarne och väggarne fejas och skuras rätt ofta och se deraf så blanka och glänsande ut som om de vore af ebenholtz. Äfven den kroppsliga hyddan renas flitigt nog, och jag skulle tro, att man åtminstone en gång i veckan begagnar de bekanta imbaden i badstugan. Män och qvinnor äro dervid lika ogenerade, och ingalunda kommer det i fråga att badrummets dörr stänges. Derföre inträffar det ock mer än en gång att obehöriga personer öfverraska de badande. Så hände sig t. ex. en qväll, att en mansperson, som gått vilse i skogen, plötsligen på afstånd fick se ett ljus glimma. Det var från en badstuga, och mannen gick dit. Innan han ville stiga in i den förmenta bostaden, klappade han först på dörren. Straxt derpå öppnades denna och hvad såg han? – En fullkomligt ohöljd qvinna stod här tätt invid tröskeln. Hon höll helt obesvärad ena handen kring en blossande furusticka och den andra öfver ögonen, för att bättre kunna se, hvem den främmande var. – Fikonaträdet har ännu icke blifvit planteradt i Finnskogen.”

Källa: AXELSON, MAXIMILIAN, Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar, 1852.

Det blev ju inga användbara bilder, i stället kommer här ett par bilder från rökstugan på Ritamäki som visar hur svart det var inne i en rökstuga med fönster även under strålande sommardag.

Av betydligt senare datum men ändå tillräckligt gammal för att väcka sentimentala minnen är lanthandeln Skansboa, en autentisk affär med kontor och allt, byggd 1897, som i befintligt skick skänkts och flyttats till hembygdsgården från Fensbol.

På hemvägen
stannade vi till vid Grässjön och tog några kort. Här på de bördiga slänterna mot sjön, i Grinnemo, Gräsmarken och Malsjö bodde många av farmors mor Kajsa Nilsdotters förfäder. Man kan läsa om dem i boken Folk och gårdar runt Grässjön.

Dagen därpå, den 6 juli
körde vi till Lekvattnet. Det var regnigt väder och vi höll oss mest inomhus. Finnskogscentrum flyttade hit från Torsby för några år sedan och är inte riktigt färdigt än men vi tittade på utställningen som blir bättre och bättre. Jag rotade runt i deras bibliotek, de har en rik skatt av litteratur om trakten, bl a pappa Nils Börjesons arbete om Spettungen under tre sekler och Egon Nordströms bilder på Spettungen före 1920.  Jag hittade en bok som heter Skogsfinnen och kyrkan av Anders Mattsson. Det var ju just det jag suttit och funderat på dagen innan i kyrkan så jag köpte boken för att läsa mer sedan.
På hembygdsgården Karmenkynna träffade vi Irmgard. Irmgard och jag har hittat varandra genom släkt- och bygdeforskningen i Lekvattnet och vi har en gemensam ana i Annika Larsdotter som levde på gården Spettungen i mitten på 1700-talet. Nu har vi en spännande diskussion om vem Annika var och varifrån hon kom och Irmgard hade en del ny information. Hon berättade också om en universitetsuppsats Bönder – bulvaner – bolag av Marcus Nilsson. Den ska jag studera lite närmare så småningom, den handlar om hur gårdar lades ner och skogen övergick till att bli bolagsägd och behandlar just Spettungen och intilliggande Bredsjön.

I historisk miljö samtalar vi över en kopp kaffe, med bordet belamrat med papper och med smartphonen beredd för att dokumentera och kolla fakta.

På morgonen den 7 juli
kom min kusin och hennes man och hämtade oss i Gräsmark. Vi körde mot Ritamäki i Lekvattnet, där vi stämt träff med min tremänning från Karlstad.
Om man vill uppleva en finngård som den var förr, gå på gamla stigar, smaka på källvatten och känna hur själva luften blir annorlunda uppe på höjden, då är det till Ritamäki man ska bege sig.
Ritamäki är Värmlands bäst bevarade finngård. Den var bebodd och brukad enligt traditionella metoder ända till 1964, har aldrig haft annan uppvärmning än den gamla rökugnen, har varken elektricitet eller indraget vatten. Gården är byggnadsminne och vårdas ömt, det gamla odlingslandskapet med dess kultur- och naturvärden är naturreservat. Det saknas bilväg och under den dryga km vi fick vandra upp till gården förflyttades vi till en annan tid och ett annat levnadsätt.

Som många finngårdar är Ritamäki högt belägen.

Upp, upp, upp går stigen…

förbi den gamla jordkällaren…

upp till rökstugan.

Även farjtaket gjordes av naturmaterial, näver och trä.

WC står det, men här finns bara utedass.

I samma byggnad ligger bastun och vedboden.

Härbre

Höloge

Vi går tillbaka till ladugården…

och tittar in.

Det var oerhört viktigt att hålla korna på rätt sida gärdsgården så de inte åt upp eller trampade ner odlingarna.

Det var fler än vi som hittat till Ritamäki den här dagen.

Skogen står tät runt Ritamäki.

Men inom naturreservatet sker årlig lieslåtter för att bevara ängsfloran.

Och vi gick på upptäcktsfärd.

I köket stod min namne Gunvor och lagade våfflor. Gunvor kom jag i kontakt med för några år sedan när jag var på jakt efter den fantastiska boken Finnsjön förr och nu och nu var hon här och bjöd på kaffe.

Alltför snart var det dags att vandra nerför backen, vi hade fler gårdar att besöka.

På Finngården Kvarntorp/Myllllä
lite längre söderut hade vi bestämt oss för att äta middag: Motti, eller nävgröt, skulle vi ha. Många sörlänningar tror att det har med näver och nödmat att göra men motti görs av rostad havre. Den ska ha en sådan konsistens att man kan äta den med näven. Vi försökte sitta ute och äta men det kom så oerhört mycket knott att vi sprang in med våra tallrikar.

Kvarntorp är egentligen en äldre gård än Ritamäki men har fler moderna inslag, som svenskstuga, brädfodring och rödfärgning.

Vi fick kontakt med en man som arbetar på Kvarntorp och han visade oss en del papper som han har när han guidar på vandringar i området. Han hade bl a några bilder på Spettungen från 1940- och 50-talen som jag fick lov att fotografera av.

Nästa finnboplats vi skulle besöka var just Spettungen,
där min farmor föddes. Nu finns här bara ett ganska modernt hus, av den gamla bebyggelsen finns bara några ruinrester. Vi kan bland all skog och allt högt gräs peka ut var en del av de gamla byggnaderna låg men jag ville så gärna lista ut mer om rökstugan. Bland träden hittade jag en samling stora stenar. Kunde det vara där den legat? Vi tog några kort men blev stressade av alla knott och gav oss ganska snart iväg.

Du som vill se bilder från Spettungen kan titta under: Släktforskavecka i Värmland 2014.
Då var vädret och förutsättningarna bättre och vi fotograferade mycket mer.

 

När kvällen kom var vi fulla av intryck och ganska trötta. Jag orkade i alla fall plocka ut minneskortet ur kameran och ladda ner bilderna på datorn. Och vad fick jag se när jag förstorade upp bilderna?

Visst är det rökstugan!!

Och intill stugan är den stenhög jag hittade, nu kan jag placera stugan i terrängen.

Nu får jag en klarare bild av hur det såg ut på Spettungen en gång. Jag jämför de nyfunna bilderna med bilder jag hade tidigare, tänker mig bilderna förlängda åt vänster och rökstugan liggande där.

Nu började en jakt på bilden i lite bättre kondition. Det blev till att leta på eniro och hitta.se. Först hittade jag telefonnummer till min kontakt på Kvarntorp. Han kunde berätta att bilden fanns i boken Skogsfinnen och kyrkan av Anders Mattsson i Karlstad. Boken jag köpt några dagar tidigare!
Vi skulle ju också åka till Karlstad, tänk om jag kunde träffa Anders Mattsson! Tänk om han hade fler bilder! Men det var semestertider, det blev flera veckors otålig väntan innan jag fick svar på mitt brev. Han hade bara den bilden men jag får gärna använda den

Så här skriver min pappa om husen: ”Axel Nilsson (f. 1896) i Västra Ängen Lekvattnet berättade att han var med sin far till Spettungen våren 1902 för att köpa ett lass hö. De övernattade på Spettungen, och Kajsa gav dem en ost vid hemfärden. Familjen bodde i den mindre mangårdsbyggnaden. Det stora tvåvåningshuset stod tomt. Dit gick Axel med den två år äldre Axel Eklöf och lekte, rullade en vacker glaskula på golvet.”

Den vackra glaskulan köpte farmors far, Anders Eklöf, på Stockholmsutställlningen 1897.
Han var där tillsammans med sin svåger Olof Wermelin och dennes hustru Beda.

Varför bodde de i det lilla huset? Kanske var det så att det stora ”svenskhuset” var dragigt och svårt att värma upp medan det mindre huset med sin rökugn var varmt och skönt.

Några veckor senare återfann jag också bilden på kvarnen. Jag tror att även den är tagen vid Keylands och Mattssons resa 1916.

På kartan från slutet på 1800-talet ser man var husen och kvarnen låg.

Efter en varm och händelserik vecka i norra Värmland reste vi söderut för en vecka på Takene på Hammarö. Det blev ett par turer till Värmlandsarkiv i Karlstad men inga nya ”fynd”.

En dag när vi satt på verandan och åt lunch fick vi se en praktfull syn. Skeppet Götheborg kom förbi på sin Vänertur.

2015 års släktforskarresor, del 1, Småland och Skåne

2015-10-31

Vi har haft en fantastisk sommar! Ja, jag vet att många tycker att den var kall och blåsig. Visst dröjde det länge innan havet hade hygglig badtemperatur och visst blåste det jämt under både försommar och högsommar men vi har haft tur med vädret under våra resor och sommaren dröjde sig kvar hela augusti och september och långt in i oktober.

Nu börjar det kännas höstigt och det är hög tid att sammanfatta sommarens erfarenheter och fynd.

Jag tänker skriva om följande:

Del 1:
Nytt besök i Agunnaryd i april
Barnmorskejournaler hos Arkivcentrum Syd, april
Skåneresa i maj

Del 2:
Arkivbesök i Karlstad i mars
Värmlandsresa i juli och ett viktigt bildfynd från Spettungen

Del 3:
Östergötland och Släktforskardagar i Nyköping i slutet på augusti och ett mycket givande möte

Den 11 april åkte min bror Anders, Lasse och jag till Agunnaryd, till resterna efter mf mm f Nils Svenssons torp, Åkaled. Här bodde Nils och h h Ingrid Andersdotter med sin familj i början av 1800-talet. De fick 11 barn, min mf mm Gustava föddes 1816. Nils och Ingrid och deras barn är omnämnda i ”De små stugornas och deras folk i Agunnaryd” utgiven av Agunnaryds Hembygdsförening.  Det är tack vare den boken och nyfunna vänner i Agunnaryd som vi vet var torpet låg. Se: Detektivarbete och spännande möte i norra Skåne och Agunnaryd. juni 18, 2014.

Runt om i Sverige gör entusiaster torp- och gårdsinventeringar till stor glädje och nytta för oss som letar efter den vanliga människans historia. Stort tack till alla er!

Tanken var att vi skulle komma dit innan lövsprickningen för att kunna se så mycket som möjligt. Nu framträdde verkligen allt väldigt tydligt och vi fick klart för oss hur högt torpet varit beläget och hur mycket sten de måst flytta på. En kraftig mur omger platsen och på södersidan stupar det mycket brant ner. Där nere någonstans ligger visst brunnen men den hittade vi inte. In till Agunnaryd och kyrkan är det 6 – 7 km.

Efter stormen Gudrun för 10 år sedan har det blivit mycket sly.

Muren är egentligen det enda som syns tydligt både när man står upp vid torpet och när man tittar nerifrån. Inga hus finns kvar.

Var man tvungen att bära allt vatten uppför denna brant?

När vi nu ändå var i vackra Agunnaryd passade vi på att besöka den gamla kvarnen i Tjurkö och torpet Kjöpet och fylls av tacksamhet till Agunnaryds hembygdsförening som lägger ner mycket arbete på att hålla arvet från förr levande.

Här har det legat en kvarn så länge man kan minnas.Redan 1692 omnämns den som uråldrig.

Det var inte högt i tak i de gamla torpen.

———–

Jag har inte varit på landsarkivet i Lund sedan de flyttade ut till nya Arkivcentrum syd men några dagar efter Agunnarydsbesöket åkte jag dit för att leta efter barnmorskejournaler.  Så fint det var och så mycket hjälp jag fick! Min mormors mor, Anna Hansson, var barnmorska i Uppåkra 1903 – 1932. Om henne och den händelserika dagen 16 oktober 1921, då min mamma föddes, har jag skrivit under KVINNORNA.

 

I lådan med journaler som jag fick bläddra igenom fanns också några som var betydligt äldre än Annas och jag kan inte låta bli att dela med mig av den här otroligt vackra sidan från 1882/83. ”Fullbordad af naturen” står det på de flesta raderna men när det var fotbjudning fick barnmorskan hjälpa till med ”armarnas uttagande och hufvudets uthjelpande”.

——–

Den 14 och 15 maj gjorde vi en resa i Malmötrakten tillsammans med 2 av våra barn och de tre barnbarnen.
Vi bodde på hotell vid Triangeln och första morgonen tog vi en promenad till kvarteret intill, till Mjölnaregatan där mm m Anna (se ovan) bodde under senare delen av sin uppväxt. Hennes pappa, skräddaren Anders Hansson bodde här till sin död 1917 och sedan bodde Annas halvbror, skräddaren August Hansson här till 1962. Nu är det bara skalet kvar, bakom den vackra fasaden är allt nytt.

Nästa uppehåll på vår tidsresa blev Per Albin Hanssons födelsehem. Per Albin var kusin till mm m Anna och i berättelsen om Anna (under KVINNORNA) har jag skrivit lite om hans roll i familjen och tiden de levde i.

Per Albin föddes 1885 och när han växte upp här låg huset långt ute på landet, i Fosie, staden Malmö tog slut ungefär vid Pildammarna. I huset fanns flera lägenheter och en affär. Familjen Hansson hade två små rum och kök. På 1980-talet var byggnaden så förfallen att det var tal om att riva den men då var det många krafter, bl a Olof Palme, som i stället arbetade för bevarande. Nu är huset dels museum, dels samlingslokal och drivs av Stödföreningen för Per Albin Hanssons födelsehem.

——–

Vi fortsatte dagen med utflykter långt tillbaka i historien, vi åkte till Glimmingehus och Ale stenar. Riktigt äventyrligt var det att gå omkring i det gamla slottet och att klättra omkring på stenar och branter.

Det är roligt att kunna låta barnen ta del av familjens släktberättelser. Ju mer jag ger mig in i släktens historia desto mer blir jag intresserad av det som hände runt omkring mina förfäder. Jag läser om historiska händelser, om bygder och matvanor. Till och med om krigen läser jag fast jag trodde att jag fått nog av dem i skolundervisningen. Nu läser jag med en helt annan tanke bakom: hur gick det för den enkle soldaten, hur klarade sig kvinnorna, hur gick det för de faderlösa barnen? Att börja med den näraliggande historien skapar en nyfikenhet för hur det var för morfars mor, farfars farfar o s v. Just nu har min nyfikenhet koncentrerats på farfars farfars farfars farfar men mer om det i del 3..
Jag tycker att man ska läsa historia baklänges! För lite sedan var jag på bokmässan och kom att prata med historikern Erik Petersson som skrivit boken Sårade soldater (ännu ej utkommen). Han berättade att hans historielärare hade arbetat just på det sättet, börjat i nutid och gått bakåt. Så blev också åtminstone en av hans elever så intresserad att han blev historiker.

——

Dagen därpå åkte Lasse och jag tillbaka till Per Albins hem och samtalade länge med den man som var där och visade museet. Bland minnessakerna finns en vacker antavla. Det är Per Albins mormor, Ingar Andersdotter som är vår gemensamma ana. När Ingar gifte sig med Hans Olsson hade hon sonen Anders. Anders pappa var Rasmus Andersson men han kom att få namnet Hansson efter sin styvfar. Det var Anders Hansson som sedan blev skräddare och bodde på Mjölnaregatan

Sedan fortsatte vi till Skabersjö, en knapp mil sydöst om Malmö. Det var här Ingar Andersdotter föddes 1816, här bodde hennes föräldrar Anders Larsson, f 1764, och Elna Larsdotter, f 1778, och även hennes morföräldrar Lars Svensson, f 1746, och Beretha Nilsdotter, f 1747.
Det är svårt att hitta gammaldags bymiljöer i Skåne, så mycket har blivit förorter eller storskaligt jordbruk. Vi hade läst att Skabersjö skulle ha kvar mycket av sin historiska miljö
http://skabersjoby.se/historia/index.html
Det var härligt att promenera genom byn och känna historiens vingslag. Jag kunde tänka mig att Anders och Elna gick här på väg till kyrkan i början på 1800-talet.

Men jag vet inte alls var de bodde. Under sin aktiva tid bodde de väl på något jordbruk utanför byn men som gamla bodde de på fattighuset i Skabersjö. När Anders Larsson dog 1835 var han 71 år och Elna var 57. De hade en dotter, Kerstin, som bara var 11 år! Ingar var 19 år och det fanns ytterligare 4 äldre syskon. Jag har hittat bouppteckningen efter Anders och det förbryllar mig att de sägs bo på fattighuset för de hade ett helt litet hem: kopparkittlar, järnkakelugn, skåp, bord, bänk, vävstol med väv, spinnrockar, spadar och skyfflar, kvarnstenar, 1 gris mm. Barnen enades om att Elna skulle få sitta i orubbat bo. Hon levde ytterligare 10 år.

Ingen av dem kunde skriva annat än sina initialer, inte ens sonen Hans Nero som var soldat. Men här har de i alla fall hållit i pennan och präntat så gott de kunde. Observera att förutom änkan Elna är det bara män som skrivit under: son, svärsöner och så för de omyndiga döttrarnas räkning ”den aflidnes Broderson Hemmansåboen Hans Hansson i Skabersjö.”

Nu ska jag posta det här inlägget och börja skriva om nästa del: Värmland. Och i morgon kväll  (1 nov 2015) ska jag titta på Allt för Sverige för då ska de besöka Gräsmark.