BOUPPTECKNINGAR EFTER LANTHANDLARE – EN TITT IN I 1880-TALET

1890 gifte sig Kajsa Nilsdotter och Anders Eklöv. De bosatte sig på Nedre Spettungen i södra delen av Lekvattnets socken.

Innan det blev bestämt att Anders skulle ta över gården efter sin morbror hade han andra planer. Bl a funderade han på att bli handlare.

Har du besökt en lanthandel?


Lanthandel på hembygdsgården Kollsberg i Torsby


Kollsberg, Torsby

Med ett barns ögon minns jag lanthandlarna som fanns på 1950-talet, glasburkarna med godis, alla förpackningar med gryn och kakao och tvättmedel, stövlar och skridskor som hängde i taket, klänningar och förkläden, sockerdricka, kaffekoppar, diskarna med alla lådor, papperspåsar och strutar och färskt gult närproducerat smör.

Men så här såg det inte ut 70 – 80 år tidigare.


Kollsberg, Torsby

1846 blev det tillåtet ha handelsbod på landet, men då måste den ligga minst 3 mil från staden. Redan året därpå fanns det 960 lanthandlare. Det fanns ett stort uppdämt behov.
1864 försvann bestämmelsen om 3 mils avstånd och 1870 fanns det 4300 lanthandlare.

Handelsbodarna kom att få stor betydelse för landets ekonomiska utveckling.
Huvuddelen av befolkningen, ca 4,5 miljoner, bodde på landsbygden och det är klart att det satte fart på hjulen när de började handla mer.
Det handlaren inte hade i sitt standardsortiment, kunde han beställa.

Vad betydde de för bygdens invånare? Vad kunde farmors farmor och hennes grannar köpa?

Jag tittar närmare på några bouppteckningar i Östmark 1872, i Rådom och Lekvattnet 1880 och i Lekvattnet 1891.
I den här trakten fanns ännu fler handlare men genom att titta på bouppteckningarna efter dem som avlidit fick jag tillgång till förteckningen över hela deras lager. Allt antecknades!


Direkt efter hemmet och de privata tillhörigheterna följer förteckningen över varulagret

Jag läser och läser, sida efter sida med underbara varor. Jag känner mig som när jag på 60-talet fick åka till storstaden och gå på varuhus, titta och pilla på plånböcker, nipper, hårspännen, schampo, anteckningsböcker, pennor och suddar.

Det som slår mig först är att det fanns så mycket tyger av alla de slag, sybehör och garn, band och ganser och massor av knappar, söljor, häktor, hyskor och hakar, krinolinfjädrar, kragar, hjärtvärmare, kantband, svettremmar, mösskärmar, stormremmar (rem normalt placerad på mössas framkant o. vid kraftig blåst använd som hakrem).  Valfiskben (barder?) användes till snörliv/korsetter.

 

Det fanns mycket att välja på: helylledoffel, mollskinn, kasinett, tageltyg, regnkapptyg, domestik, siden, sits/zitz/chintz, piké, kalikå, twills, orlin, sadelgjordsväv, bolstervarväv, flanell, sammet, ytterrockfoder, lamafoder, byxhängselväv.
Tillsammans med alla vackra band och alla vackra knappar, (agat, stenkol, pärlemor, porslin mm) lockade det hemsömmerskorna till nya stordåd.
Och som de sydde! Vi ser på gamla fotografier hur duktiga de var.
Ull och lin hade man tidigare framställt hemma. Nu kom bomullen stort både som tyg och som stick-och virkgarn.
Färgämnen och kemikalier för textilfärgning gav ännu fler möjligheter för de duktiga hantverkarna.

Det mesta var material för att tillverka kläder hemma men ett par ylletröjor, några mössor, halsdukar, sidendukar, hängslen, fanns också.

Även skor tillverkades lokalt. Bara enstaka kängor eller skor fanns till salu men man kunde köpa skinn, läder, sulläder (amerikanskt, Göteborgs- ), bindsulläder, klackjärn, sylspett (verktyg för skomakare), nubb, skohammare, skoknappar, skogarn och blanksvärta.

Det fanns inte så mycket matvaror, det mesta producerades hemma på jordbruket.
Salt var viktigt och socker, sockertoppar och sockeryxa.
Kryddor satte färg och smak på den hemlagade maten; kanel, nejlikor, ingefära, bittermandel, svartpeppar och starkpeppar, anis, kardemumma, pomeransskal, kummin, saffran
Inget kött fanns till salu men salt sill och torrfisk, t o m 20 skålpund sämre fisk!
Makaroner fanns, de lär ha funnits i Sverige sedan 1600-talet, och havregryn, vetemjöl, råg, rågsikt, potatismjöl, ärtor och ättika.
Risgryn, sviskon, russin, te och kaffe kom med en fläkt från fjärran land.
Småbröd och kex låter som moderniteter, allt bakades annars hemma.

Något som kallas ”maskfrö” satte myror i huvudet på mig, det visade sig vara torkade blomställningar av Artemisa cina, en malörtssläkting som importerades från  Asien och användes som maskdrivande medel. Pulvret är grå-grönt med aromatisk doft och bitter smak.

Tvål och såpa fanns men inga förpackningar med färdigt tvättmedel, inget schampo, ingen tandkräm.

Nästan allt såldes i lösvikt. Det vägdes på våg eller mättes med mått. Det gick åt många papperspåsar, hos Erik Olsson i Lekvattnet fanns 8600 st. Dessutom fanns tomsäckar och säkert vek man strutar.

Det fanns en del porslin, tallrikar, glas och supglas, kaffekoppar, karotter, stekpannor, brödkorgar, tombuteljer, bleckhämtare, några borddukar och vaxdukar men inte väldigt mycket husgeråd.
Barnflaskor och dinappar dök också upp.

12 stora grytor om 75 kannrum (=195 l) var kanske tvättgrytor.

Mycket material behövdes till hus och gård: eldon, brandsprutor, järnband, järnplåtar/valsplåtar, mässingstråd, spik och nubb i olika dimensioner, tumstock, timmermanspennor, några yxor, liar, brynen, pennknivar, navare, tapeter, hänglås, gångjärn, reglar, fällknivar, ullsax, kuplampor, lampor (fotogenlampor var det som gällde på den här tiden), lampglas, lampvekar, fotogen, fotogenkran, nattkärl, kakelugnsventiler, mässingskranar, repvaror, 40 små fönsterrutor, diamanter, rödfärg, terpentin, linolja, salpeter, förhydningspapp, vagnssmörja, hästskor, hästskosöm, tömmar, grimskaft, långrev, metkrokar, 3 st guldlister.

1 tandkrok, för utdragning av tänder, låter skrämmande.

Färdiga skruvar fanns men också skruvskiva (en stålskiva med ett antal med inre gängor försedda hål av olika storlek, genom vilka skruvämnen till små skruvar skruvas för att förses med gängor).

Till jakt och stenarbete fanns hagel, jaktkrut, bergkrut, stubintråd, kruthorn, knallhattar och patronhylsor.


Knappar, knappar, knappar hos HJ Eriksson i Långerud, Östmark 1880.

Till byn hade det kommit massor av saker som satte färg på tillvaron!

Nu kunde man glädja sig åt både nyttigheter och flärd:
papper, skrivdon, kuvert och munlack (små ”oblat” av vete- eller majsmjöl som man fuktade och förseglade brev med), frimärken, postpapper, blomsterkort, blyertspennor, stålpennor, stift, bläck, linjaler, lackstänger, griffeltavlor och grifflar,
psalmböcker, katekeser, biblisk historia och Nya Testamentet, ABC-böcker, almanackor,
glastavlor, munharmonikor,glasögon, glasögonfodral, urkedjor, urnycklar, klocksnören, speglar, broscher, halsband, kammar, hårnålar, kråsnålar, sidenslipsar, portmonnäer, paraply, 1 termometer, vaxljus, stearinljus, fingerringar, giktringar (fingerring av koppar o. zink som användes som botemedel mot gikt o. reumatism.)

Men vad använde man ben till? På ett ställe fanns 700 kg!


Handlanden Erik Olsson, Västerstrand, Lekvattnet 1880. 40 fot salt förvirrade mig men avser 40 kubikfot. 3 kistor innehållande söndrigt glas.


1891 hade man gått över till meter och kilo, det underlättar läsningen för oss.

Något som inte fanns, eller som det fanns mycket mindre av än jag väntat mig var brännvin (endast en av affärerna hade det) och tobak.

Hembränning var officiellt förbjuden, så hur såldes brännvin?
I Rådom hade handlaren Muskat, Picardon (vin) och Cognac.
I Lekvattnet 1880 fanns 2 kannor vin.
I Östmark 1872: 23 ½ kannor brännvin.
Någonstans har jag hört att brännvin levererades 1 gång i månaden till dem som skrivit upp sig på en beställningslista.

Tobak hade ända till den här tiden odlats hemma och gränsbefolkningen hade köpt mycket tobak från Norge. Var det fortfarande så? Eller gömmer sig tobaken bakom ord som jag inte känner till? Om det står kardus, är det då tomma dosor eller är det tobak i?

De flesta handlade ”på bok”. Handlare skrev upp det man köpte i sin bok och man betalade en gång i månaden. Den som inte hade pengar när det var dags att betala kunde råka riktigt illa ut, att stå i skuld till handlaren kunde innebära att man fick lämna ifrån sig skog eller mark. En del handlare skapade sig en förmögenhet på markaffärer.

Efter varuförteckningen i bouppteckningen kommer alla fordringar. Här kan vi se, hemman för hemman, var kunderna kom ifrån, kanske hittar vi våra släktingar här.


Jominsann! Här hittar vi folket från Spettungen! Anders Henriksson var Anders Eklövs farbror, även kallad patron på Spettungen.

Anders Henrikssons hushåll hade handlat och skrivit upp. Men Anders Henriksson hade också levererat varor eller gjort andra affärer med handlaren som hade en skuld till honom på över 1000 kronor.

I förteckningen över skulder ser vi varifrån långväga varor inhandlades: Karlstad, Göteborg, Charlottenberg, Torsby, Vägsjöfors Bruk, Kristiania, Borås, Stockholm.

Jag har stött på så många konstiga, ovanliga ord. Jag har haft stor hjälp av att Svenska Akademien i september 2017 lanserade sidan svenska.se.
Där kan vi söka i 3 ordböcker samtidigt:
Svenska Akademiens ord­lista, Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, Svenska Akademiens ordbok.
Trots det återstår en del frågetecken.

Källor:

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 125 / sid 243;  1872: Handlanden  H J Eriksson, Långerud, Östmark

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 888 / sid 1859; 1880 Handlaren Herr A Axelsson i Rådom

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 828 / sid 1739; 1880 Handlanden Erik Olsson, Westerstrand, Lekvattnet

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:14 (1890-1891) Bild 504 / sid 1003; 1890  Handlanden Johan  Helleksson i Lillhem, Lekvattnet

Nils Keyland: Allmogekost

http://www.handelnshistoria.se/historien/olika-sorters-handel/lanthandeln-marknadsekonomins-forsta-och-sista-utpost/

http://www.irenius.net/index.html

https://svenska.se/ Svenska akademiens ordböcker på nätet

 

 

Annonser

NYTT ÅR – NYA UPPLEVELSER

2018-07-27

Torrsommaren 2018

Vi har blivit värmlänningar på heltid!
Mitt i den smällkalla vintern bodde vi i vårt fritidshus och njöt av snövidder och sprakande brasor i kakelugnen. Allt fungerade perfekt. Huset var varmt och skönt och vattnet frös inte. Här kan vi ju bo året runt, bestämde vi.
Inte anade vi då att vi skulle få uppleva denna heta sommar.
Vi har inte klippt gräset sedan före midsommar och inte ens då behövdes det. Det är bara sånt man ska göra när man gör fint.
Solen gassar, idag är det 32 grader. De ulliga, gulliga eftermiddagsmolnen släpper inte ifrån sig en enda droppe vatten. Allt torkar!
För första gången är jag rädd för åskan, åska utan regn. En dag luktade det brandrök så starkt att jag gick runt för att se var det brann. Det visade sig vara en stor brand men den var 4,5 mil bort!
Brunnen sinar! Vi får hämta dricksvatten i stan och tvätta oss i sjön.
Sjön är en välsignelse, så härligt att få bada i den djupa sjön mellan bergen!

Det har inte blivit så mycket av med den planerade släktforskningen men jag fick en artikel om lanthandlare på 1800-talet publicerad i Värmlandsanor, Värmlands släktforskarförenings tidning. Den kommer att dyka upp här på hemsidan i lite omarbetad version.

——————-

Släktforskaråret 2017 hade inte alls blivit som vi hade planerat. Ändå blev det väldigt bra och avslutades med en riktigt god nyhet.
Så här skriver Värmlands Museum: ”Kan Hälsingegårdarna – kan vi” Det anser landshövding Kenneth Johansson som initierat en avsiktsförklaring om att göra Finnskogen till världsarv. Avsiktsförklaringen har nu skrivits under av sju aktörer i Värmland, Länsstyrelsen Värmland, Värmlands Museum, Torsby kommun, Värmlands Hembygdsförbund, Karlstads universitet, Region Värmland och Värmländska Akademien.


Södra Västerrottna sommaren 2017

En helt ny idé hade dykt upp hos oss under våren. Varför inte flytta vårt fritidsboende från södra Värmland upp mot Finnskogen?

I maj åkte vi upp och tittade på hus. Vi hade hittat ett hus som var till salu vid Luken/Luktorp i Lekvattnet. Det var ju där Valborg bodde med sin familj på 1600-talet, platsen med det fantastiska läget och den vidunderliga utsikten. (Se ovan om VALBORG MATTSDOTTER .) Det visade sig att huset var en riktig villa och alldeles för stort för våra önskemål. Sen var det ett hus som låg på ett kalhygge, ett som visserligen var gammalt men där man renoverat bort de gamla fönstren, alla eldstäder och all trivsel.

Vi var lite håglösa när vi åkte vidare för att titta på ett hus i Gräsmark. Det såg inget vidare ut på mäklarsidan, en smal tråkig entré med korrugerad plast, en gräll, grönblommig hall……..
Men så fort vi kom in kände vi: DET HÄR ÄR VÅRT HUS!
Ett åretrunthus med tjocka timmerväggar, vedspis, kakelugn, stor lummig tomt med lada och vedbod. Det blev en ganska snabb affär och i juni flyttade vi in.

Huset ligger i mycket gammal jordbruksbygd nära sjön Rottnen.  Det är inte Finnskogen, men bra nära. Inte långt därifrån ligger Ängen, en mycket gammal finnbosättning, och sedan radar de upp sig norrut, de gamla finnboställena.

En augustidag tog vi oss upp till Ängen. Det blev ett dopp i Ängssjön och våfflor i Rokkmakkstugan. I stugan fanns en pärm med information och historia kring Ängen.  Döm om min förvåning när jag hittade en text av pappa Nils.

GRÄSMARK, gammal fin socken

Författare Nils Börjeson

När vi talar om Gräsmark i historiska sammanhang så menar vi Gräsmarks gamla socken som bestod i över 300 år, från 1661 till 1971. Ordet socken borde väl kunna få leva som geografisk benämning parallellt med begreppet kyrkoförsamling. Ordet kommundel låter inte bra.
Om de första gräsmarkingarna vet vi en hel del. Från den mycket gamla bebyggelsen längs Frykens stränder sökte sig bosättningen upp efter västsidan av Rottnen där två gårdar fanns i början av 1500-talet. År 1540 –  tiden för Värmlands första jordebok – hade i Gräsmarks nuvarande socken lagts två nya gårdar, bägge vid stranden av Rottnen intill de där befintliga två äldre hemmanen. År 1564 blev gårdsnamnet Gräsmark (vid Grässjön) först belagt. Sedan följde en kraftig expansion så att ett par decennier in på 1600-talet fanns ett tjugotal skattbelagda gårdar. Omkring 1620 tillkom också de första finska nybyggena i Ulfsjön, Norra och Södra Ängen, Kymmen och Långenäs.
Vid denna tid var Lekvattnet ännu ett obebyggt skogsområde och i Östmarks tre byar fanns endast sju hushåll, nämligen tre i Östmark, två i vardera Sörmark och Millmark.
Från Gräsmark gick den finska invandringen mot Lekvattnet och Östmark. Även svenska torpare, smeder och hantverkare drog norrut från Gräsmark. Följden blev att många av oss lekvattningar och östmarkingar får söka vårt ursprung i Gräsmark.

Detta har fått oss att betrakta Gräsmark som en ursprunglig hemtrakt och en förnäm bygd. När vi sedan gör våra besök där, vid Rottnen och Kymmen, Borrsjön och Finnsjön, måste vi dessutom motvilligt medge att Gräsmark är en makalöst fin socken. Gustav Schröder skrev redan 1892 i Turistföreningens årsskrift: ”Det egenartat vackra och storslagna Gräsmark”. Men mera utförligt än så skrev han inte, den njugge herrn.

Det ursprungliga hemmanet Västerrottna anses av många vara en av Värmlands vackraste bygder. Så kunde man också nyligen läsa i NWT men där var ortsangivelsen ”Rottnadalen längs sjön Rottnen Strax söder om Gräsmark i Sunne kommun”. Journalister borde inhämta sockenkunskap.*

Gång på gång och på plats efter plats finner vi att Gräsmark har härliga vyer och lockande utflyktsmål. Därför häpnar man över att socknen blivit så styvmoderligt behandlad i olika skrifter. Som exempel kan nämnas att i den resehandbok över Värmland som Svenska Turistföreningen gav ut 1917 så hittar man i registret både Lekvattnet och Östmark med fetstil men all inte Gräsmark. Inte ens våra lokala författare som fryksdalspojken Linus Brodin gav Gräsmark dess förtjänta rang. Han gav ut boken ”Fryksdalens finnsocknar” år 1923 och beskrev där Lekvattnet, Vitsand och Östmark men inte Gräsmark – den mest ursprungliga finnsocknen.

En del litteratur om Gräsmark kan man emellertid leta upp och det kunde vara befogat att framdeles redovisa några av dessa skrifter.
Hur det var för drygt hundra år sedan får man en god bild av i Jan Magnussons sockenbeskrivning** – den är klassisk – och häradskartan från 1880-talet med dess beskrivning som bl a tar upp följande verk och inrättningar inom socknen: 20 vattenqvarnar, 15 vattensågar, 2 garverier, 2 färgerier, 1 vadmalsstamp, ett tegelbruk, 4 skjutsstationer och 9 skolhus.

Svensk Uppslagsbok skriver om Gräsmark att trakten har avfolkats oerhört. Några siffror kan belysa detta. Efter den kraftiga folkökningen under 1800-talets första hälft till en topp på 5763 personer år 1864 följde ett ras till 3300 personer 1915, alltså under emigrationsåren. Därefter skedde en måttligare minskning till 2700 personer 1948 och slutligen mer än halvering därav till 1236 personer 1989.

Kring dessa siffror kan man spekulera. Bottnen lär ha nåtts och en stadig ökning kan förväntas***, helt enkelt av den anledningen att Gräsmark erbjuder en så skön miljö, något som människor kommer att uppskatta allt mer.
Tillväxtkonkurrens i Fryksdals-socknar?

Ur TORSBY Klarälvsposten nr 39/1990

*Rottnan är en lång älv som rinner upp i Norge. Från sjön Rottnen och ca 10 kilometer norrut är Rottnan och dess omgivning klassad som riksintresse för naturvård och benämns som Gräsmarksdeltat.

**GRÄSMARKS HISTORIA heter Jan Magnussons verk

***Om det blivit någon ökning vet jag inte men bygden är i högsta grad levande. Tänk om pappa vetat att just vi skulle fängslas så av miljön att vi flyttat dit!

I augusti var det släktforskardagar i Halmstad. Vi hade lovat att ställa upp som volontärer båda dagarna. Vi hade planerat att ta lilla husvagnen dit, bo där några dagar och passa på att utforska trakterna kring min födelsestad. Men på midsommar halkade maken och bröt benet. Husvagnsresan blev inställd. Jag körde ensam ner den ena dagen. Släktforskardagarna är alltid en höjdpunkt. Den här gången fick jag äntligen tillfälle att träffa Jan Myhrvold som forskar om skogsfinsk genealogi och har en oerhörd kunskap om skogsfinnar.

Året har kommit att handla så mycket om Värmland. Mina övriga slätforskarområden, främst Skåne och Östergötland har fått ligga på is. Men häromdagen ringde en ny skånsk släktforsarvän. Han är ättling till Ingar Andersdotters syster (se under KVINNORNA) och nu hoppas jag att vi kan komma vidare tillsammans på den linjen.

Samarbete är för mig grunden till den riktigt roliga släktforskningen.

Skifsen – 2017 års lilla släktforskarresa

20171005

För några år sedan läste jag om ett projekt som pågår vid Skifsen i södra delen av Nås finnmark.
Föreningen Skifsens Vänner bygger upp en finngård så som den kan ha sett ut i mitten på 1700-talet. De strävar efter att använda lokalt material och gammal teknik.

Jag ville genast åka dit men det kom annat emellan.

Till slut kom jag ändå dit, till detta underbara besöksmål för oss som är intresserade av finnkultur.

Den 16 september skulle vi köra från Sunne till Leksand. Det skulle inte bli så stor omväg att köra till Fredriksberg och ner till Skifsen.

Från Fredriksberg körde vi söderut tills det var skyltat mot Finngården Skifsen. Efter 8 km fick vi ställa bilen och gå sista biten. Vi var alldeles ensamma i skogen och kände oss förflyttade bakåt i tiden.

 

 

Efter en kort promenad i skogen kom vi till en gärdsgård och en stor öppen äng med en lada och en ria.

 

Sjön glittrade

 

och alldeles nere vid stranden låg rökbastun.

 

Nu svängde vi åt höger och kom in på gårdstunet. Det första huset som mötte oss där var stolpboden.

 

 

Vi gick runt huset och beundrade konstruktionen.

 

 

 

 

Sen låg kokhuset i skogskanten

 

…och längst in rökstugan, liten och fönsterlös

 

 

med timrade knutar

 

och farjtak

Huset bär på en hemlighet som vi inte fick se: den nymurade rökugnen.
Vi var alldeles ensamma, det förstärkte känslan av att vara på en avlägsen, naturnära plats, men innebar också att vi inte kom in i husen.

Sakta begav vi oss därifrån.
Vi tog en närmare titt på ladan och rian på ängen.

 

 

 

 

På sin hemsida berättar föreningen: Platsen är vald med omsorg. Den är en av de sex första boplatserna i Säfsen som skogsfinnarna valde att slå sig ner på omkring 1620. Sedan dess har platsen varit bebodd fram till mitten av 1940-talet. Då revs de två gårdar som då fanns där och marken planterades med gran.

På informationsskyltar närmare parkeringen fanns informationsskyltar som berättade att vid tiden för Elfsborgs lösen 1613-1618 fanns inga torp här, de verkar ha tagits upp strax efter den tiden och skattläggning skedde första gången 1630. I över 300 år brukades Skifsen men nu finns bara ruiner kvar av ursprungliga gårdarna.

Endast 3 km från Skifsen ligger Drafsen, dit mina förfäder kom på 1600-talet.

Valborg Mattsdotter Liukkoinen, som jag skrivit en berättelse om, fortsätter att fascinera mig. Hon föddes förmodligen i Drafsen i dåvarande Nås socken omkring 1640. Hennes far, Matts Larsson Liukkoinen, hade ett torp där från ca 1636 till någon gång på 1650-talet.

Matts Larsson Liukkoinen var inte en man som satt still och väntade på att saker skulle hända. Han ville mer.
Familjen kom från Finland men vi vet inte var Matts föddes. Från Bollnäs, till Drafsen i Nås socken till Lekvattnet i Fryksände gick hans livsväg.
1635 gick han till Stockholm med ödhmjuk bön af honom måtte blifwa effterlåtit optage Et torpeställe widh Lekewaten i Frissdalen. Trots det fina brevet han fick med sig, undertecknat av riksskattemästaren Gabriel Oxenstierna, fick han avslag på tinget i Fryksdalen våren 1636. Då bosatte han sig på torpet i Drafsen.

Ca 15 år senare flyttade han med sin familj till Lekvattnet.

 

Referenser:

http://www.dt.se/dalarna/ludvika/skifsendagen-entusiaster-skapar-en-1750-talets-finngard-i-skifsen

http://www.skifsen.se/

 

SCB:s befolkningsstatistik

 

JAG HAR HITTAT MIG SJÄLV!

 

Nu finns Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för 1946 tillgänglig på Arkiv Digital.
Jag kan läsa om min egen födelse. Allt stämmer! Det är rätt föräldrar, rätt församling och rätt datum.
Ändå sitter jag här och retar upp mig!
I statistiken står datum för föräldrarnas vigsel. Senare har någon suttit och gått igenom böckerna och med blyerts skrivit till hur många månader det är mellan vigsel och födelse.
När? Varför?

Kuriosa:
Det står att pappa är född 28/10. Det är det datum han alltid använde för legitimation, pass mm men i födelseboken i hans hemförsamling står 20/10. Många år senare begärde han och fick ändring i födelseboken. Han kunde alltså större delen av sitt aktiva liv identifiera sig med ”fel” datum.

Valborg

2016-08-10

Sedan Valborgsmässoafton har jag tillbringat nästan varje dag tillsammans med Valborg Mattsdotter Liukkoinen, min farmors farmors farfars morfars farmor. Valborg levde under andra halvan av 1600-talet. Hon levde ett liv i nybyggaranda under en dramatisk tid i Sveriges historia. Det var en slump att jag hittade de första uppgifterna om henne men när jag sökte vidare fann jag mer och mer och mer.

Valborg Mattsdotter Liukkoinen på 1600-talet

Ancestry eller inte

2016-04-29

Jag har länge varit tveksam till Ancestry.
Genline, som senare uppgick i Ancestry, var ju förr ett sätt att få tillgång till filmade kyrkoböcker men i och med att Arkiv digital började fotografera i mycket högre kvalitet övergav jag Genline helt.

Numera använder jag mig huvudsaligen av Arkiv Digital och vid behov Riksarkivet (+ en massa gamla böcker som biblioteket snällt beställer hem åt mig). Det är så oerhört bekvämt att sitta hemma och bläddra fram den ena sidan efter den andra. Namn , datum, platser och eventuella kommentarer lägger jag in i släktforskarprogammet Min Släkt. Men, även om jag regelbundet gör backup så finns Min Släkt bara i min hårddisk. Ibland behöver jag ha mitt träd i molnet för att kunna visa det var jag än är. Därför tog jag ett 1-årsabonnemang på Ancestry och la ut trädet där.

Nackdelar med Ancestry:
Jag tycker det är svåröverskådligt.
Många använder de publika släktträden för att snabbt konstruera egna träd, de kopierar gladeligt uppgifter utan att kolla och sprider en hel del felaktigheter.

Fördelar med Ancestry:
Jag har tillgång till det överallt.
Jag kan komma i kontakt med andra som är intresserade av samma anor.

Jag har fått några nya mail- och facebook- vänner och vi har diskuterat anor från 1600- och 1700-talen. Jag hittade en tidigare okänd fyrmänning som kunde berätta en hel del. Av honom fick jag två härliga bilder, en på mormors moster Hilma och en på mormors morbror Ludwig.

Hilma-och-Viggo

Hilma Hansson, född 1879, och hennes son Viggo Hansson, född 1897.

ludvigs-familj-bearb

Ludwig Hansson, född 1873, hans hustru Botilda/Tilda och döttrarna Elsa, född 1902,  Margit, född 1906,  och Gunhild, född 1909. Ludwig var skräddare i Lund.

Så nog har jag haft glädje av Ancestry. Men det gäller att vara kritisk och kolla alla uppgifter!

De här två bilderna har jag också lagt till i Anna Hansson, barnmorska och kvinna i brytningstiddet är ju Annas syskon. (se ovan under KVINNORNA)

Från en annan nyfunnen kontakt har jag och vi alla fått tillgång till en fantastisk kartfunktion. En topografisk karta med inlagda uppgifter om historiska kartor, fornminnen, sockengränser mm.

http://torgnylaas.se/topografiska%20kartan.html

Stort tack till Torgny!

 

 

Nytt i MIN MORMOR ANNYS SKÅNSKA SLÄKTTRÄD

2016-03-27

Hela vintern har jag jobbat med mitt projekt att försöka skildra så mycket som möjligt om kvinnornas liv och villkor.

På farfars sida har det blivit den nästan osannolika berättelsen om Kerstin som levde på 1500-talet. Uppgifterna om henne kom till mig genom att hon blev gift in i en prästsläkt. Så långt hade mina ambitioner annars inte sträckt sig. Jag hade hoppats att genom husförhör, bouppteckningar och domböcker få veta lite om dem som levde på 1700-talet och 1800-talet, kanske 1600-talet om jag hade tur.

På mormors sida har jag kunnat skriva 2 berättelser om kvinnor i Skåne:
Min mormors mormor om Karna Hansdotter
Ingar Andersdotters hårda liv

När jag höll på att leta fakta kring Karnas och Ingars liv hittade jag många nya uppgifter om mina anor. Därför har jag uppdaterat MIN MORMOR ANNYS SKÅNSKA SLÄKTTRÄD med fler anfäder/anmödrar.

Jag har också lagt till en tavla med en del av Ingars ättlingar. Ett av hennes barnbarn blev statsminister, vi andra har fått ett mycket bättre liv än det Ingar hade.

Tänk om jag kunde få kontakt med någon mer av Ingars efterkommande!