Den 24 maj 1919 Rösträtt för kvinnor

För hundra år sedan

Idag högtidlighåller vi minnet av kvinnlig rösträtt. Överallt läser vi om pionjärerna, om de fantastiska kvinnorna som kämpade idogt, år efter år.
Jag sitter och funderar på hur livet såg ut för de mina detta år. Hur engagerade var de vanliga människorna i de sociala frågorna? Påverkades de i sitt dagliga liv? Deltog de i kampen?
Så vitt jag vet stod ingen av dem på barrikaderna men bilden jag får är att de var mycket medvetna om samhällets orättvisor och att de gjorde sitt för att bidra till samhällsbygget. Både kvinnorna och männen.
1919 var människorna också djupt skakade av vad de sett under kriget. De var beredda på förändring.

Tack för allt ni gav!

Mormors mor, Anna, var 44 år. Detta år bodde hon med sin Johan och dottern Anny i Uppåkra och arbetade som barnmorska. Äldste sonen, Julius, var utflugen. Yngste sonen Fritjof hade börjat läsa på läroverk, men längtade till sjöss. 1917, mitt under kriget, var han besättningsman på en norsk båt som gick med råjärn. De blev torpederade i Engelska kanalen den 27 april, 10 besättningsmän omkom, Fritjof var en av dem.
Första världskriget drabbade många fast Sverige inte var med. Kriget kostade Anna mycket, mot slutet av livet tänkte hon mycket på dem hon kunnat hjälpa men också på vad hon fått offra.
Barnmorskan hade, som ingen annan, insyn i hur folk hade det. Den stora glädje som hon fick dela med kvinnor som fick välkomna, friska barn blandades med sorg över de familjer där barnen föddes till eländiga förhållanden. Hon fick se mycket fattigdom, smuts och sjukdom. Allra värst var det under 1: a världskriget. Matbristen var stor i Sverige, inte ens den som ville hjälpa kunde få tag på mat att dela med sig av. Hungerdemonstrationer ägde rum runt om i Sverige, bl a i Malmö, Lund och Eslöv. Anna försökte hjälpa och led svårt när hon inte räckte till.

Anna var bara 16 år när hon träffade Johan. När hon var 17 föddes dottern Anny. Till att börja med valde Anna och Johan att inte gifta sig men när Johans arbetsgivare gav honom möjligheten att arbeta i Köpenhamn blev det äktenskap. De bodde i Danmark i flera år och fick två barn till.
Men 1901 ville Anna något annat. Hon ville utbilda sig. Hon tog barnen med sig och flyttade till Lund för att bli barnmorska. För att klara av hushåll och studier slog hon sig ihop med sin syster Ida som läste till lärare. 1903 var Anna klar med utbildningen. Johan var inte ute ur bilden. Tvärtom. Han stöttade henne och måste ha varit mycket engagerad. Annas arbete krävde att hon gav sig iväg hemifrån på alla möjliga och omöjliga tider. Barnen var bara 6, 8 och 10 år gamla och sedan kom fosterbarnen, spädbarnen som kom till familjen några år senare. Det var barn till kvinnor som kommit till Anna för att föda sina barn i hemlighet, moder okänd står det i böckerna. Det var meningen att åtminstone det ena barnet skulle stanna i familjen och de sörjde oerhört när det inte kunde bli så.

Det där att Anna och Johan inte gifte sig var ett mönster som jag ser hos flera par vid den här tiden. Kvinnor ”låter anteckna barnet som sitt” och lever tillsammans med sina män utan äktenskap. Att de lät anteckna barnet som sitt har med arvsrätten att göra.
Att inte gifta sig innebar att kvinnorna fortsatt var myndiga.
Annas systrar Bendicta och Hilma levde också i förhållanden med barn i flera år innan de gifte sig.

Anna var kusin med Per Albin Hansson och hans bröder.
Länge trodde jag att det var deras inflytande som påverkade Anna och hennes systrar att bli rakryggade, samhällsengagerade, utbilda sig, ta fosterbarn och adoptivbarn. Men då hade jag inte tänkt på åldersskillnaden. När Per Albin, 17 år, och Sigfrid, 19 år, var med och grundade socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903 var Anna redan färdig barnmorska och Ida i full gång med sin lärarutbildning. När Per Albin talade om folkhemmet: ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, hade Anna redan länge utfört sitt sociala arbete, mer än många andra sett kvinnornas och barnens utsatta situation och de stora orättvisor som fanns.

Det var nog mer tidsandan, kvinnorättsrörelsen och starkt socialt engagemang från många människor i Malmö och Köpenhamn vid den här tiden som påverkade Anna.

Mormor Anny var 26 år. Hon var förlovad men bodde kvar hemma hos sina föräldrar och tågpendlade varje dag till kontorsarbetet i Malmö. Det var så hon mötte morfar Ragnar.
Anny hade varit 3 år i London, hos sin moster och morbror som emigrerat dit och startat skrädderi.
I suffragetternas London stannade hon i 3 år, hann komma hem innan första världskriget bröt ut.
Med sig från London hade hon språkkunskaper och självständighet.
Trots de 3 åren på skrädderi, trots att morfar och 5 av hans barn var i skräddarbranschen ville hon gå sin egen väg. Hon valde att utbilda sig på handelsskola. Sömnadsintresset förfinade hon i fantastiska broderier.
Under kriget, under bröd-och matbristen, lyckades hon komma över en hink med potatis i Malmö. Den kunde hon gå med till en svältande familj. Anna glömde aldrig hur barnen dansade kring gåvan.
Att stå på egna ben, att hjälpa, var självklart. Men trots att det fanns släktingar som pushade på så har jag aldrig hört att hon var politiskt organiserad.

Morfar Ragnar var 29 år, förlovad med Annie. Han kom från mycket enkla förhållanden. Hans far var soldat men blev sängliggande efter slag när Ragnar bara var 8 år. Två år senare dog han. Mamma och de äldre syskonen höll ihop familjen så gott de kunde. Ragnar växte upp i Stoby alldeles bredvid järnvägen. Där föddes hans dröm. Han skulle in vid järnvägen! Efter några hårda år som bromsare blev han stationskarl, bl a i Uppåkra där han träffade Annie och där hennes familj öppnade sin famn för honom. 1919 hade han ljust blivit kontorsbiträde vid SJ i Älmhult, som var ett starkt växande stationssamhälle. I efterlämnade minnen beskriver han lyriskt trakten. Det var vackra sommarnätter med fågelsång i blomsterkonungens hembygd. Jag cyklade till och från min extratjänst och kom tidigt hem på söndagsmorgonen med stora fång av liljekonvaljer. Trakten kring sjön Möckeln är vacker. Vi hade båt med utombordsmotor och med den färdades vi mellan de många öarna och gjorde strandhugg på tilltalande platser. Jag hittar ingen anteckning som berör just 1919 men 1921 beskriver han såhär: Jag fick se denna bygd även ur en annan synvinkel, som ombud för socialdemokraterna i mitt valdistrikt. Det år kvinnorna fick rösträtt, 1921, trampade jag många och långa vägar i Pjätteryds församling där jag var mantalsskriven. När slutligen valdagen kom strilade regnet ner, men trots detta och trots den långa vägen till vallokalen ökade vi vårt röstetal från sju till tjugosju.
På annat ställe skriver han: Det fackliga och politiska arbetet har alltid intresserat mig och jag har under flera år varit styrelseledamot inom min fackliga organisation.
Så nog passade han lätt in när han blev upptagen i Annies familj, där man, som jag tror, talade mycket politik.

Farfar Karl var ung lärare och kantor i Lekvattnet. Världens ände? Nej en turistmagnet, omskrivet Svenska Turistförenings årsskrifter som Sveriges alper. Men Lekvattnet var också en fattig skogsbygd med stora sociala problem. Karl hade växt upp i Nyköping. Båda hans föräldrar var lärare med starkt socialt engagemang. Från föräldrarna kom krav på att han skulle engagera sig i samhället och kyrkan. Det kom han också att göra. Från barndomen minns jag farfar som en respektingivande, kostymklädd herre som ständigt var på möten. Jag trodde han var en högergubbe men det var han inte, han var liberal och ständigt på de svagas sida. Trots många efterlämnade papper har jag dock inte hittat något om hans eller hans föräldrars syn på rösträttsfrågan.
Karl och hans Sissi och 2 barn bodde i tjänstebostad i skolan, 3 rum och kök och nödig vedbrand. 1920 skulle de komma att flytta till Östmark.

Farmor Sissi var född i Lekvattnet. 1919 var hon 26 år och tvåbarnsmor. Sissi och hennes syskon hade tidigt blivit föräldralösa. De ville bryta den isolerade tillvaron på en gård i skogen. Sissi och storasyster Anna gick hushållsskola i Karlskoga och Katrineholm men sedan satsade de pengar och energi på småsyskonen Axel och Astrid. Axel fick gå på Spyken i Lund och Astrid på Pålmans institut i Stockholm. Lillasyster skulle få utbildning! Under några år bodde Sissi med småsyskonen i Arvika för att de skulle få gå i skola. De åren påverkade Sissi mycket. I Arvika flödade konsten, Sissi gick på konserter och lärde känna många spännande personer, människor som hade sett världen. Ett tag hade hon planer på att flytta till Kalmar. Men så fanns ju den där unge, snygge läraren Karl i Lekvattnet. Sissi blev kär och valde att stanna kvar. Jag har aldrig fått klart för mig om hon delade Karls politiska engagemang, hjälporganisationer var mer hennes grej.

Svärfar Stig var 12 år gammal och gick på läroverket i Karlstad. Familjen bodde i ett eget hus på Kvarnberget. Huset var stort och vackert. Elektricitet hade kopplats in 1912 men vatten fick man först 1925. Närmaste pump fanns vid gasklockan 400 m bort.  Tvätten släpades ner till Klarälvens klappbryggor, på vintern var stigarna hala, man ramlade och tappade tvätt och vatten. Många gånger var hinken inte ens halvfull när man kom hem. På vintern fick man såga hål i isen.
Hur mycket Stig kunde förstå av rösträttsdebatten vet jag inte men en annan sak återkom han ständigt till, matbristen under krigsåren, brödupproret och hungerdemonstrationerna, orättvisorna.

Svärmor Greta var bara 2 år. Familjen bodde i Lidköping, pappa var maskiningenjör vid Lidköpings Mekaniska Verkstad och skulle under mellankrigstiden komma att göra många resor i Europa för företaget. Men om detta och alla tidens händelser var lilla Greta ännu helt okunnig.

Annonser

MyHeritage – inte min grej

Jag har ett komplicerat förhållande till MyHeritage. Jag tycker intensivt illa om dem som fifflar med sanningen, som uppmuntrar mig till lättsinne och slarv och lovar saker de inte kan hålla. Ett sånt förehållande bör jag väl bryta?


Lovar runt och håller tunt!

Hur hamnade jag i detta?

För några år sedan gjorde jag dna-test på Family Tree. Där fick jag några intressanta träffar och kunde bekräfta en del av min pappersforskning.

Så fick jag tipset att skicka in dna-resultatet till MyHeritage, då skulle jag få så många fler träffar!

Och visst fick jag träffar, huvudsakligen väldigt avlägsna s k pysslingar, sexmänningar, bryllingar. De flesta verkar ha lockats av den tjusiga reklamen. Nu ska de hitta sina släktingar!

Många har dna-testat sig och tror att sen går allting automatiskt. De inser inte att man måste göra pappersforskning också och skicka in ett släktträd annars är det omöjligt att hitta den gemensamma länken. Nu började jag bli irriterad.

Några av träffarna hade i alla fall ordentliga släktträd.

Det var när jag började titta närmare på dem som jag blev arg på riktigt.
På en anmoder, Ingeborg som levde på 16/1700-talen, hade jag hela 94 träffar. I 80 av träffarna hade hon fel efternamn. Börjesson! En kvinna på den tiden hette inte Börjesson!
Valborg Mattsdotter Liukkoinen hette aldrig Josefsson, Ikoinen, Jönsson eller Orainen men hos My Heritage har fått alla de namnen, hennes mäns namn.
Till en början tänkte jag i min enfald att det nog berodde på att amerikanska släktforskare inte förstår vårt namnskick men fel namn dök också upp hos svenska släktforskare och ganska snart insåg jag att det är ett systemfel hos MyHeritage. Om man inte går in i inställningar och ändrar till ”visa namn som ogift” så får hon automatiskt mannens efternamn.

Jag har gått i pappas hårda skola och lärt mig att alltid använda en kvinnas födelsenamn, att alltid kolla källor, att aldrig lita på andras uppgifter utan att kolla, kolla, kolla. Tack pappa!

Om man döper om en kvinna kan man inte längre hitta henne i andra dokument, bouppteckningar, domböcker mm.

Varför är det viktigt?
Därför att det är en förutsättning för seriös forskning.
Därför att alla har rätt till sitt namn.

Jag kontaktade MH och påtalade felet. De var helt oförstående och tyckte att jag skulle kontakta den webmaster som har felaktiga uppgifter. De är hundratals, tusentals…

Då och då ber de mig ange mitt släktnamn. En genealogisk tjänst som inte kan hantera patronymikon är inte pålitlig. Jag har massor av Hanssöner men Hanssons son heter inte Hansson, inte hans pappa heller. Detta förstår de in på MH och har inte anpassat sitt system efter det.

Jag får flera mail i veckan om att jag har fått träffar, om att de hittat släktingar, bilder och dokument som jag kan lägga till i mitt träd ”med bara några klick”. Ja, det står så! Fast det borde stå att jag ska kolla om dessa förslag kanske har anknytning till mitt träd.

Riktigt tokroligt blev det häromdagen när jag fick en bild som sades visa Nicholaus Thoreri, en präst som levde runt år 1600.

Jag vet inte mycket om Thoreri men jag förstår att han inte såg ut så där.

En Googlesökning berättar att det är den ryske konstnären Ivan Shischkin.

Periodvis använder jag Ancestry, det har jag skrivit om tidigare
https://gunvorsanor.wordpress.com/2016/04/29/ancestry-eller-inte/
Där måste man naturligtvis också vara försiktig med andras uppgifter, kolla, kolla, kolla.
Via Ancestry har jag kommit i kontakt med seriösa släktforskare, vi har utbytt fakta och källor, rättat uppgifter när vi hjälpts åt att komma vidare i källorna.
Ancestry bombarderar mig inte med mail. När jag själv väljer att leta ger de tips på andra släktträd men uppmanar mig inte att okritiskt lägga till poster. De säger att jag ska granska tipsen, det är en helt annan sak än att föreslå att jag ska lägga till uppgifter ”med bara några klick”

Bästa stället för seriös diskussion är ändå Anbytarforum!

Jag är inte ensam om min kritik mot MH. Mycket kunnige Ted Rosvall skriver så här:
https://www.rotter.se/blog/entry/myheritage-really

På Trustpilot läser jag många inlägg från personer som är missnöjda med kundkontakt och kostnader.
” För samma peng som ett Myheritage-abonnemang kostar på ett enda år, kan du istället köpa ett släktforskningsprogram, Sveriges Dödbok, Sveriges befolkning m.m. som du äger på livstid. Det bidrar betydligt mer till din släktforskning.” skriver en person.
Gudskelov har jag inte lagt ut några pengar än och inte lämnat ut mitt kortnummer.

Min kritik gäller huvudsakligen det genealogiska slarvet.

Och nu fick jag ett mail från MyHeritage att de har Eurovisionsrea!  Who cares!

 

 

Den första Amerikafebern

En kväll såg jag filmen Kalmar Nyckel jakten på Nordamerikas rikedomar, om amerikanerna som byggt en kopia av skeppet som förde de första svenskarna till New Sweden 1638. Några dagar senare hittade jag Per Lindeströms skildring från hans resa 1653–54. När jag såg hur detta hängde ihop med min berättelse om Valborg Mattsdotter Liukkoinen, som levde i Lekvattnet och Gräsmark på 1600-talet, var jag fast.

Den första och osannolika Amerikafebern utbröt i Värmlands skogar  i mitten på 1600-talet.

De första svenska amerikafararna hette inte Karl-Oskar och Kristina.  Andrew Peterson, Wilhelm Mobergs inspiration till utvandrarromanerna, reste först 200 år senare.

De första hette Måns Nilsson Kling, Reorus Torkillus (präst), Herman Andersson och Johan Svensson. Tillsammans med 23 soldater, vars namn jag inte vet, och en huvudsakligen holländsk besättning reste de redan 1638 med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. De reste inte till USA som ännu låg långt fram i tiden. De reste till Delaware men kallade det Västindien.

Det var mitt under brinnande krig, trettioåriga kriget pågick för fullt. Det fanns ännu inga svenska sjömän som kände till vägen till Amerika. Man tog hjälp av holländare.

Avsikten med resan var att etablera en svensk handelskoloni, Nya Sverige, och skaffa pengar till det dyrbara kriget. Man kunde inte avvara särskilt många skepp och soldater. När Kalmar Nyckel och Fågel Grip seglade hem till Sverige blev bara några tiotal soldater kvar. I 2 långa år fick de vänta på förstärkning.

När Kalmar Nyckel återvände 1640 kom också några få ”freemen”, nybyggare. En av dem var Per Gunnarsson Rambo, anfader till den amerikanska släkten Rambo.
Senare samma år kom ytterligare ett skepp, nu med 20 familjer, eventuellt holländare.
Kolonin fylldes sakta på men drabbades av sjukdom vilket gjorde att antalet invånare fortfarande var väldigt litet.

Hösten 1641 kom Kalmar Nyckel på sin tredje resa. Nu kom det fler kolonister, några av dem var ”finns”, skogsfinnar. Inte alla hade åkt frivilligt. Personer som saknade stadig hemvist, t ex
s k lösfinnar kunde beordras att åka. Brottslingar kunde välja emigration i stället för hårda straff i Sverige. Någon var dömd för horsbrott, någon annan för olovligt svedjande. Mördare och grova brottslingar ville myndigheterna inte skicka dit, de kunde skrämma bort andra nybyggare.

Kolonin växte alldeles för sakta. 1648, efter 10 år, fanns knappt 100 män plus kvinnor och barn.

Det var nu Amerikafebern bröt ut!
1649 skickade skogsfinnen Mats Eriksson från Värmland en skrivelse till Stockholm. Han och 200 andra finnar ville få tillstånd att flytta till Västindien.


Källa: Lantmäteriet

Från 1640-talet och framöver fortsatte skogsfinnar att ge sig iväg mot Amerika.
Varför?
Vad lockade dem?
Vad hade de för möjligheter att förstå vidden av en sådan resa?

De höll ju som bäst på att etablera sig i Värmland.
Vid svensk-norska gränsen ville myndigheterna ha bofasta, trogna undersåtar. Finnar som var experter på att bo och odla i skogen lockades till västra Sverige.
1638, när Nya Sverige etablerades, pågick inflyttningen för fullt. I de tidigare nästan obebodda skogarna bröts mark, rökstugor, badstugor och rior byggdes.

Flydde de?
Sverige var i krig, 30-åriga kriget pågick till 1648. Det följdes av Nordiska krigen 1655 – 1661 och Skånska kriget 1675 – 79. Fred och frihet från utskrivning kunde man aldrig räkna med.

Det till synes eviga kriget pågick huvudsakligen på kontinenten men dessa nyinflyttade fick uppleva något som inte många svenskar upplevde: krig på svensk mark, Hannibalsfejden 1643 – 1645, Krabbefejden 1657 – 1660 och Gyldenlöwefejden 1675 – 1679
Ofredsåren var hårda. Människor dödades, gårdar brändes och boskap stals. Man grävde ner värdesaker och skyddade sig så gott man kunde men hade inte fått det trygga liv man drömt om.
Kanske tänkte man att resan till Västindien inte kunde vara värre än den havsresa de gjort mellan Finland och Sverige men en resa till fred och frihet.

De gav sig iväg, först via Göteborg, men efter 1655 via Oslo och Amsterdam.


Göteborg, teckning av Johan Litheim, underlag till gravyr för Suecia antiqua et hodierna.
Källa: Suecia

Mötet med Göteborg var säkert en imponerande upplevelse.  Migranterna var inte ovana att färdas, kanske hade de varit i Stockholm, kanske i Gävle, men någonting som Göteborg hade de aldrig sett.
Göteborg var vid den här tiden en ny stad, anlagd 1621. Allt var storslaget och nytt i detta fönster mot världen. https://www.youtube.com/watch?v=xdzOGq4qijM

Många hade sålt allt de ägde.

De var många, alltför många.

1654 var det meningen att två skepp, Gyllene Haj och Örn, skulle avgå men Gyllene Haj hade blivit svårt skadad under resan från Stockholm till Göteborg. 350 personer klämdes in ombord på Örn men ca 100 familjer lämnades enligt uppgift kvar på kajen.

Det är svårt att veta exakt vilka de var som for iväg, passagerarlistor saknas till stor del. Från kolonin finns kyrkoböcker och handelsanteckningar, så vi vet lite mer om vilka som kom fram.

Från Lekvattnet/Fryksände vet vi:
Finnen Daniel Andersson är så gammal och fattig att han ej längre förmår klara sina utlagor utan överlåter hemmanet till Cronans Befallningsman och änmar resa till Westindien tillsammans med 5 hjon som är skrivna hos honom och ”de andra finnarna”. Sen ratades Daniel och hans hustru i Göteborg, fick ej följa med!
Vilka var de, de 5 hjonen och de andra finnarna?

På Spettungen fanns 1674 en man, Anders, en gammal grå man som varit ”efter order” till WästIndien. En återvändande soldat satt alltså uppe i Finnskogen och kunde berätta om det avlägsna landet!

Enligt framforskade listor över personer fanns det en soldat Anders Andersson, finne, soldat, tjänstgjorde på Tinicumön, återvände med Printz 1654 (Ilmonen 1919). Är det Anders i Lekvattnet?

Anders kan man läsa om i den innehållsrika skriften ”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda” av Gabriel Bladh och Peter Olausson.
Där finner man också en notis om en man i Arnsjön, inte långt från Lekvattnet. Oluff Håcken, finne, gifft, vng karl, född i Bergzlagen, fölgde sine föräldrar hijt liten, men de drogo medh de andra hans syskon åth W.Indien, han hafr intet pass, och intet ondt giort här i bygden.

I fantasin och i gamla dokument har jag vandrat runt i Lekvattnet och Gräsmark för att följa Valborg Mattsdotter Liukkoinens liv (se länk ovan) och nu förflyttar jag mig i tanken tillbaka till 1600-talets Finnskog. Mina perspektiv vidgas och jag blir så nyfiken. Hur gick samtalen på bygden?
Vilka av familjen Liukkoinens vänner och bekant åkte? Varför ville ingen av Valborgs 4 kusiner bruka hemmanet utan lämnade det till hennes far? Tänkte de ge sig iväg?
Vad sa man när soldaten Anders kom tillbaka? Samlades man för att lyssna på honom? Vad sa man när stackars Daniel Andersson kom tillbaka tomhänt?
I kolonin fanns 1715 två män, Hendrick Jöransson Orrhan och Jöran Jöransson Orrhan, som antas vara söner till Jöran Jönsson, en nybyggare som kom med Örnen 1654 (källa: The Swedish Colonial Society, Facebook). Orran är en vanlig förvanskning av Orainen, var de släktingar till Valborgs man Per Jönsson Orainen?

Jag läser domböcker, sida upp och sida ner, för att få fler ledtrådar. Ett antal torp i Fryksdals härad noteras stå öde. Det kan finnas många anledningar men min fantasi sätter igång; hade ägarna smittats av Amerikafebern?

Så många frågor pockar på svar. Jag får finna mig i att jag ändå fått veta mycket om människorna i Finnskogen på 1600-talet. De var inte så isolerade och enstöriga som många har ansett. De var migranter, de var en del av världen.

Bland de många namn man forskat fram och presenterat bl a på rootsweb.com
finns många som uppges komma från Fryksdalen, många med tillägget finn, the finn.

Om nybyggarnas öden i den New Sweden finns mycket skrivet. Många amerikaner har sina anor här. Som för alla andra människor på 16- och 1700-talen var framgång i livet inte givet. För en del gick det illa, de drabbades av sjukdomar, död, fattigdom. För andra gick det väldigt bra och de kom att spela roll i uppbyggandet av USA. Redan 1655 när Sverige förlorade kolonin kom de att byta nationalitet.

Nationalitetstänkandet var på 1600-talet helt annorlunda. Holländare kunde bo på svensk mark, svenskar på holländsk. I de stora ”ärofulla” krigen stred män av olika nationalitet sida vid sida och kunde byta sida när som helst. Man tillhörde den grupp som man svor trohet.
Och uppe i Värmland, vid svensk – norska gränsen, gick skogsfinnarna fram och tillbaka över gränsen. Många släkter fanns på båda sidor. Synen på vem man var kunde förändras när gränsen passerades. Den som i Sverige var efterlyst för mord kunde snabbt bli norsk och därmed en hjälte som slagit ihjäl en fiende.

Per Lindeström hette en fortifikationsingenjör som reste över med skeppet Örnen 1654.  Ombord fanns, förutom besättningen, 350 nybyggare.
Lindeström återvände till Sverige efter kolonins fall 1655. Många år senare skrev han ner sina minnen i boken
Per Lindeströms resa till Nya Sverige 1653 – 1656
Skildrad av honom själv i hans handskrift
”Geographia Americæ eller Indiæ Occidentalis beskrijffningh”

Jag hade tänkt göra några utdrag ur boken, något om de förunderligheter, faror och hemskheter som mötte en 1600-talsresenär men han skriver en osedvanligt krånglig och svårläst 1600-talssvenska så jag skriver några referat. Detta var inte den värsta resan men jag vill helst berätta om en resa där de flesta faktiskt kom fram till Amerika.

Om avfärden
Det var lätt att få tag på gott folk, många fler än man förmådde frakta över havet. En del ville resa för att de längtade ut att se världen, en del för att bedriva handel och en del för att bosätta sig där borta med hustru och barn. Bland dem som ville följa med fanns några med dåligt rykte som blev avvisade men av dem man velat ta med måste ändå omkring 100 familjer, ”gott, uppriktigt folk” lämnas kvar. Dagligen ökades antalet väntande på kajen men det fanns helt enkelt inte plats ombord. De stackare som lämnades kvar hade sålt allt de ägde, husgeråd, boskap och egendom i övertygelsen att de skulle komma med.
Staden var säkert mycket fräschare än många andra större städer men bland dem som väntade på att få resa denna vinter måste situationen ha varit kaotisk. De väntade på att Örn skulle komma från Stockholm, där drottning Kristina redan i september 1653 gett order om resan. I oktober lämnade man Stockholm men hade motvind och kom först i december till Göteborg, efter 6 veckors seglats.
Den 2 februari 1654 lämnade Örn Göteborg.

Vad man kan möta på havet
Under färden i östra passagen fick de mycket av ”den flygande fisken som hade vingar sådane som flädermusen”
Där harpunerade de också ”osägelig mycken fisk, nämligen sjöhundar eller sjösvin”, som koktes åt folket som en grov spis. När den är kokt är fläsket på den vitt som en vit ost och köttet svart som kol.
Dolfin eller Delfin fångades med drag och den ”fisken” ansågs bra att äta och bekom en människa helt väl.
Taskkrabbor fångades med håv.
Räkor gick så tjockt att man ”intet kunde se vattnet därföre”. De fångades också med håv.
Så berättar Lindeström om ”sjökåerne och Sirenernes ljuvelige stämma”. I passagerna kan man se och höra dessa mer än på andra orter. De förebådar storm och oväder men i passagerna är det alltid vackert, stilla, tempererat väder så stormen kommer annorstädes. Havsfruen flyter ovanpå vattnet med 10 eller 12 famnar långt guldglittrande hår, som släpar efter henne, glänsande mycket ljuvligt i solen  (det är egentligen mycket längre men det kan inte våra ögon se). Hon sitter på vattnet, mycket däjelig och vit, med en spegel i handen. Då kom också sirenerna fram, spelandes på allehanda instrument, så ljuvligt stämda att man måtte sprungit i havet, ja så att det som var livlöst måtte dansa menandes att himmelriket var på färde att nalkas. Några sjuka passagerare hoppade i havet. De som hoppade i på dagen kunde man rädda men de som om natten hoppade ut genom kanonportarna kunde ingen rädda.

Huru satan grasserar i Dover och på anda platser i England
Vid Englands kust måste man passera en skräckinjagande borg. Där fanns på ett högt berg utanför Dover ett skönt, starkt befäst slott. Det hade tidigare stått inne i staden Dover men på en natt hade Satan med konst och makt flyttat det till det höga berget. Där hölls nu Satan och hans anhang. Där kan ingen människa vara fredad från hans frestelser, där brinner det om natten ”likasom det stodo uti ljusan låga”. I England fanns många sådana slott och fortifikationer som Satan hade sådan makt över att ingen människa kunde bo eller vara där.

Om sjukdomar
Folket på Örn levde tätt hoppackat och drabbades av flera ”häftige och smittsamme sjukdomar såsom brännesjukan, frossan, rösotan och kvinnor, som födde barn, så att där var en sådan klaga och jämmer att en människa, om hon hade än itt stenhjärta, så måtte hon ändock givit sig till sorg och ängslan över det eländiga tillståndet.” Många dog, stundom begravdes 3, 6, 8 och 9 lik i havet.
”Den onaturlige solen” brände, man kunde steka en sill på däcket. ”De gemena” hade inga kläder att byta med och plågades svårt av ohyra. De måste nöja sig med rutten mat och vatten som var så ruttet att det stank som värsta as och i vattnet växte maskar så långa att man kunde dra ut dem en hel aln. På detta hade Lindeström en lösning som han dock inte hann tillämpa: vatten ruttnar 3 gånger, mellan varje gång det ruttnat kan det vid pass åtta dagar smaka rent och friskt. Men när det har ruttnat tredje gången, så ruttnar det aldrig mera, och då bliver det klart, skönt, sött och ljuveligit att dricka.

Överfarten varade 3 veckor, från 26 mars till 16 april, då kom de till den engelska hamnen på ön S:t Kristoffer.
Man kan undra om de ovan beskrivna rikedomarna på ”fisk” inte kom ”de gemena” till del.

Om krig och fientligheter
När de lämnade Calais och närmade sig Dover kom 3 stora engelska fregatter efter dem och besköt dem med kanoner för att de skulle stanna. Det var krig mellan England och Holland och nu trodde engelsmännen att de var förklädda holländare, än mer så när de hörde kaptenen tala holländska. För att tvinga Örn tillbaka till Dover sköt de ”så att taglen och spröterne flögo av på vårt skepp och gjorde sig redo till slags.” De tvingades alltså tillbaka till Dover men väl där fick de engelskt passport och behandlades väl.

Den 11 april kom tre turkiska skepp emot dem i fientliga avsikter. Man slog genast larm och förberedde sig för slag. Men situationen ombord var eländig. Kanonerna på kanondäcken var belamrade med osägelig bråte, folkets kojor, kistor, tinor och allehanda annat. Man beslöt sig för att skjuta med de två stora kanonerna på akterdäck och fyra små som fanns på däck. Sen bar man upp alla sjuka, halvdöda, ställde en frisk, en sjuk, en frisk… så att de stöttade varandra och delade ut gevär, ”musketörer”, stormklubbor, spjut och vad de orkade hantera. När alla stod uppradade bars brännvin fram för att styrka dem. Så avlossades de två stora kanonerna. Turkarna verkade tveka, så man fattade mod och sköt igen. När fienden såg att de var så manstarka gav han sig iväg. ”Gud beskyddade oss särdeles och ville intet så hava, att vi uti en sådan grym tyranns händer råka skulle.”

Om väder och svårigheten att navigera
Den 16 februari kom man till staden Calais i Frankrike. Då var kaptenen så förvirrad att han inte visste vilken ort de kommit till. Under 14 dagar hade man inte kunnat ”taga någon höjd” p g a det mörka och dunkla vädret. Kaptenen förstod inte att man kommit så långt så snabbt, Örn måste ha fått vingar och skjutit sig fram som en örn.

Efter ett mellanspel i England lättade man ankar den 3 mars, tog kurs ut åt västerhavet och mötte en gruvlig, hiskelig storm. I två och en halv veckas tid hade man åter så mörkt väder att man inte kunde ta höjd och till slut visste man inte var man var.

Den 20 mars kom man till Kanarieöarna. Återigen hade vädret ställt till det. Återigen var kaptenen förvirrad och kunde inte tro att de kommit så långt ur sin rätta kurs.

Efter diverse missförstånd blev man ändå väl mottagna på Kanarieöarna och stannade där till den 26 mars. Sedan tog överfärden 3 veckor, den 15 april siktade man ”Carijbesöjarne” och den 16 ankrade man på S:t Kristoffer.

Per Lindeström beskriver de geografiska förhållandena. Han ger oss en bild av den tidens väldigt vaga begrepp. Han tror att Kanarieöarna upptäcktes av Columbus, att Kanarieöarna räknades till samma ”indianske insuler” som Kuba, Haiti och Yukatan.

Den 20 april lämnade man S:t Kristoffer, den 1 maj befann man sig utanför Virginias kust. Här blev Örn överraskad av ”norcanen”. Det blixtrade och dundrade, stormade och blåste. Det kom så snabbt på att man inte hann reva. Alla deras segel flög till sjöss som om de varit avskurna med knivar. Skeppet kastades omkull så att masterna låg vågrätt. Folket som befunnit sig på ena sidan flög på dem som var på andra sidan. Några kastades i havet och kunde inte räddas. Det fanns inget annat att göra än att fälla masterna och låta dem fara till sjöss. Omsider kom vår Herre till hjälp i deras yttersta nöd, skeppet började sakta väga rätt igen. Man satte upp små master och fäste segel så pass att man kunde ”skrapa sig fram” till Virginiabukten. Där blev man liggande några dagar för att reparera och få upp segel.
Nu hade Örn varit på väg i 3 månader och ännu var man inte framme.

Framkomsten
Den 5 maj fortsatte man sin ”indianske resa”
Den 12 maj ”kommo vi till caput Henry in Virginia, sedan vi uti 6 dygn hade seglat tillbaka och visste icke rättare, än det var caput Hinlopen, menandes oss för någre dagar sedan hava seglat Novae Suecia Bay förbi, och kastade där ankar.” Man hittade inte Delawares mynning!
Den 13 maj seglade de in i ”Virginia Bay” och råkade ut för så starka vindar så att alla segel for till sjöss. De var också ytterst nära att gå på grund.
Den 14 maj fick de kontakt med engelsmän som kunde berätta var de var. Då var skeppsmännen åter så förvirrade att de inte visste riktigt var de var.
Den 15 maj sändes en båt i land efter friskt vatten.
Den 16 maj fortsatte resan med 2 engelska skutor i följe.
Den 18 maj kom man till Novae Suecia Bay.
Den 19 maj låg man ”stilla för motväders skull”.
Den 20 maj kom man fram till Älvsborgs skans som man fann förfallen och övergiven p g a den stora myckenheten myggor.
Den 21 maj skulle de passera skansen Sandhoeken som, trots att den låg på Kongl:e Maj:ts land i Sverige, besatts av holländare. Efter både skottlossning och förhandling återtogs skansen som fick namnet Trefaldighet eftersom det intogs på Trefaldighetssöndagen.
Den 22 maj seglade man äntligen fram till fort Kristina. ”Och var då, Gudi ära, vår framresa till den ort vi oss i Väst-Indien ärnat hade, lyckeligen fulländat och avlupin.” Allt folket kunde tas iland och i skansen bli omhändertagna på bästa sätt. ”De voro få i livet av den myckenhet , vi från vårt kära fädernesland medbragte, utan mestadels på vägen utdöde, och av dem, som behållne voro, så voro de mestadels sjuke etc.”
Resan hade tagit 3 månader och 20 dagar.

1655 förlorade Sverige sin koloni till Holland. Helt ovetande om detta var  ännu ett skeppslast nybyggare på väg över Atlanten. Deras ankomst blev lite omtumlande, men det är en annan historia.

Vill du läsa mer om hur det gick? Jag rekommenderar helt enkelt att googla på Kalmar Nyckel,  Nya Sverige eller New Sweden. Det finns massor skrivet, en del fantasifullt och patriotiskt, annat mycket seriöst.
Just idag, 2019-04-08, läste jag på The Swedish Colonial Society´s facebooksida att man ska sätta igång reparation av huvudbyggnaden på the New Sweden Colonial Farmstead i Governor Printz Park i Tinicum.
Minnet av New Sweden hålls vid liv!

Källor:
https://www.youtube.com/results?search_query=kalmar+nyckel+the+forgotten+journey
”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda” av Bladh & Olausson
http://sites.rootsweb.com/~nycoloni/nswships.html

 

Bolster

Fryser du i vinterkylan?
Drar du en extra pläd över dig när du ska sova?

Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten.
Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken.
Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl.
Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:


Källa: Arkiv Digital Vifolka häradsrätt (E) FII:22 (1826-1828) Bild 130 / sid 253
Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns t ex
ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16
Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

 


Källa: Arkiv Digital Vifolka häradsrätt (E) FII:24 (1832-1835) Bild 60 / sid 113
Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland.
Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10:-

 


Källa: Arkiv Digital Sunnerbo häradsrätt (G) FII:25 (1816-1817) Bild 976 / sid 1880
Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

 


Källa: Arkiv Digital Allbo häradsrätt (G) FIIIa:26 (1841-1844) Bild 353 / sid 695
Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

 


Källa: Arkiv Digital Fryksdals nedre tingslags häradsrätt (S) FII:8 (1821-1824) Bild 199 / sid 391
Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.


I Finnskogen bodde man i rökstugor.
Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter.
I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.
Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng.
Eller bara att de inte frös ihjäl!

BOUPPTECKNINGAR EFTER LANTHANDLARE – EN TITT IN I 1880-TALET

1890 gifte sig Kajsa Nilsdotter och Anders Eklöv. De bosatte sig på Nedre Spettungen i södra delen av Lekvattnets socken.

Innan det blev bestämt att Anders skulle ta över gården efter sin morbror hade han andra planer. Bl a funderade han på att bli handlare.

Har du besökt en lanthandel?


Lanthandel på hembygdsgården Kollsberg i Torsby


Kollsberg, Torsby

Med ett barns ögon minns jag lanthandlarna som fanns på 1950-talet, glasburkarna med godis, alla förpackningar med gryn och kakao och tvättmedel, stövlar och skridskor som hängde i taket, klänningar och förkläden, sockerdricka, kaffekoppar, diskarna med alla lådor, papperspåsar och strutar och färskt gult närproducerat smör.

Men så här såg det inte ut 70 – 80 år tidigare.


Kollsberg, Torsby

1846 blev det tillåtet ha handelsbod på landet, men då måste den ligga minst 3 mil från staden. Redan året därpå fanns det 960 lanthandlare. Det fanns ett stort uppdämt behov.
1864 försvann bestämmelsen om 3 mils avstånd och 1870 fanns det 4300 lanthandlare.

Handelsbodarna kom att få stor betydelse för landets ekonomiska utveckling.
Huvuddelen av befolkningen, ca 4,5 miljoner, bodde på landsbygden och det är klart att det satte fart på hjulen när de började handla mer.
Det handlaren inte hade i sitt standardsortiment, kunde han beställa.

Vad betydde de för bygdens invånare? Vad kunde farmors farmor och hennes grannar köpa?

Jag tittar närmare på några bouppteckningar i Östmark 1872, i Rådom och Lekvattnet 1880 och i Lekvattnet 1891.
I den här trakten fanns ännu fler handlare men genom att titta på bouppteckningarna efter dem som avlidit fick jag tillgång till förteckningen över hela deras lager. Allt antecknades!


Direkt efter hemmet och de privata tillhörigheterna följer förteckningen över varulagret

Jag läser och läser, sida efter sida med underbara varor. Jag känner mig som när jag på 60-talet fick åka till storstaden och gå på varuhus, titta och pilla på plånböcker, nipper, hårspännen, schampo, anteckningsböcker, pennor och suddar.

Det som slår mig först är att det fanns så mycket tyger av alla de slag, sybehör och garn, band och ganser och massor av knappar, söljor, häktor, hyskor och hakar, krinolinfjädrar, kragar, hjärtvärmare, kantband, svettremmar, mösskärmar, stormremmar (rem normalt placerad på mössas framkant o. vid kraftig blåst använd som hakrem).  Valfiskben (barder?) användes till snörliv/korsetter.

 

Det fanns mycket att välja på: helylledoffel, mollskinn, kasinett, tageltyg, regnkapptyg, domestik, siden, sits/zitz/chintz, piké, kalikå, twills, orlin, sadelgjordsväv, bolstervarväv, flanell, sammet, ytterrockfoder, lamafoder, byxhängselväv.
Tillsammans med alla vackra band och alla vackra knappar, (agat, stenkol, pärlemor, porslin mm) lockade det hemsömmerskorna till nya stordåd.
Och som de sydde! Vi ser på gamla fotografier hur duktiga de var.
Ull och lin hade man tidigare framställt hemma. Nu kom bomullen stort både som tyg och som stick-och virkgarn.
Färgämnen och kemikalier för textilfärgning gav ännu fler möjligheter för de duktiga hantverkarna.

Det mesta var material för att tillverka kläder hemma men ett par ylletröjor, några mössor, halsdukar, sidendukar, hängslen, fanns också.

Även skor tillverkades lokalt. Bara enstaka kängor eller skor fanns till salu men man kunde köpa skinn, läder, sulläder (amerikanskt, Göteborgs- ), bindsulläder, klackjärn, sylspett (verktyg för skomakare), nubb, skohammare, skoknappar, skogarn och blanksvärta.

Det fanns inte så mycket matvaror, det mesta producerades hemma på jordbruket.
Salt var viktigt och socker, sockertoppar och sockeryxa.
Kryddor satte färg och smak på den hemlagade maten; kanel, nejlikor, ingefära, bittermandel, svartpeppar och starkpeppar, anis, kardemumma, pomeransskal, kummin, saffran
Inget kött fanns till salu men salt sill och torrfisk, t o m 20 skålpund sämre fisk!
Makaroner fanns, de lär ha funnits i Sverige sedan 1600-talet, och havregryn, vetemjöl, råg, rågsikt, potatismjöl, ärtor och ättika.
Risgryn, sviskon, russin, te och kaffe kom med en fläkt från fjärran land.
Småbröd och kex låter som moderniteter, allt bakades annars hemma.

Något som kallas ”maskfrö” satte myror i huvudet på mig, det visade sig vara torkade blomställningar av Artemisa cina, en malörtssläkting som importerades från  Asien och användes som maskdrivande medel. Pulvret är grå-grönt med aromatisk doft och bitter smak.

Tvål och såpa fanns men inga förpackningar med färdigt tvättmedel, inget schampo, ingen tandkräm.

Nästan allt såldes i lösvikt. Det vägdes på våg eller mättes med mått. Det gick åt många papperspåsar, hos Erik Olsson i Lekvattnet fanns 8600 st. Dessutom fanns tomsäckar och säkert vek man strutar.

Det fanns en del porslin, tallrikar, glas och supglas, kaffekoppar, karotter, stekpannor, brödkorgar, tombuteljer, bleckhämtare, några borddukar och vaxdukar men inte väldigt mycket husgeråd.
Barnflaskor och dinappar dök också upp.

12 stora grytor om 75 kannrum (=195 l) var kanske tvättgrytor.

Mycket material behövdes till hus och gård: eldon, brandsprutor, järnband, järnplåtar/valsplåtar, mässingstråd, spik och nubb i olika dimensioner, tumstock, timmermanspennor, några yxor, liar, brynen, pennknivar, navare, tapeter, hänglås, gångjärn, reglar, fällknivar, ullsax, kuplampor, lampor (fotogenlampor var det som gällde på den här tiden), lampglas, lampvekar, fotogen, fotogenkran, nattkärl, kakelugnsventiler, mässingskranar, repvaror, 40 små fönsterrutor, diamanter, rödfärg, terpentin, linolja, salpeter, förhydningspapp, vagnssmörja, hästskor, hästskosöm, tömmar, grimskaft, långrev, metkrokar, 3 st guldlister.

1 tandkrok, för utdragning av tänder, låter skrämmande.

Färdiga skruvar fanns men också skruvskiva (en stålskiva med ett antal med inre gängor försedda hål av olika storlek, genom vilka skruvämnen till små skruvar skruvas för att förses med gängor).

Till jakt och stenarbete fanns hagel, jaktkrut, bergkrut, stubintråd, kruthorn, knallhattar och patronhylsor.


Knappar, knappar, knappar hos HJ Eriksson i Långerud, Östmark 1880.

Till byn hade det kommit massor av saker som satte färg på tillvaron!

Nu kunde man glädja sig åt både nyttigheter och flärd:
papper, skrivdon, kuvert och munlack (små ”oblat” av vete- eller majsmjöl som man fuktade och förseglade brev med), frimärken, postpapper, blomsterkort, blyertspennor, stålpennor, stift, bläck, linjaler, lackstänger, griffeltavlor och grifflar,
psalmböcker, katekeser, biblisk historia och Nya Testamentet, ABC-böcker, almanackor,
glastavlor, munharmonikor,glasögon, glasögonfodral, urkedjor, urnycklar, klocksnören, speglar, broscher, halsband, kammar, hårnålar, kråsnålar, sidenslipsar, portmonnäer, paraply, 1 termometer, vaxljus, stearinljus, fingerringar, giktringar (fingerring av koppar o. zink som användes som botemedel mot gikt o. reumatism.)

Men vad använde man ben till? På ett ställe fanns 700 kg!


Handlanden Erik Olsson, Västerstrand, Lekvattnet 1880. 40 fot salt förvirrade mig men avser 40 kubikfot. 3 kistor innehållande söndrigt glas.


1891 hade man gått över till meter och kilo, det underlättar läsningen för oss.

Något som inte fanns, eller som det fanns mycket mindre av än jag väntat mig var brännvin (endast en av affärerna hade det) och tobak.

Hembränning var officiellt förbjuden, så hur såldes brännvin?
I Rådom hade handlaren Muskat, Picardon (vin) och Cognac.
I Lekvattnet 1880 fanns 2 kannor vin.
I Östmark 1872: 23 ½ kannor brännvin.
Någonstans har jag hört att brännvin levererades 1 gång i månaden till dem som skrivit upp sig på en beställningslista.

Tobak hade ända till den här tiden odlats hemma och gränsbefolkningen hade köpt mycket tobak från Norge. Var det fortfarande så? Eller gömmer sig tobaken bakom ord som jag inte känner till? Om det står kardus, är det då tomma dosor eller är det tobak i?

De flesta handlade ”på bok”. Handlare skrev upp det man köpte i sin bok och man betalade en gång i månaden. Den som inte hade pengar när det var dags att betala kunde råka riktigt illa ut, att stå i skuld till handlaren kunde innebära att man fick lämna ifrån sig skog eller mark. En del handlare skapade sig en förmögenhet på markaffärer.

Efter varuförteckningen i bouppteckningen kommer alla fordringar. Här kan vi se, hemman för hemman, var kunderna kom ifrån, kanske hittar vi våra släktingar här.


Jominsann! Här hittar vi folket från Spettungen! Anders Henriksson var Anders Eklövs farbror, även kallad patron på Spettungen.

Anders Henrikssons hushåll hade handlat och skrivit upp. Men Anders Henriksson hade också levererat varor eller gjort andra affärer med handlaren som hade en skuld till honom på över 1000 kronor.

I förteckningen över skulder ser vi varifrån långväga varor inhandlades: Karlstad, Göteborg, Charlottenberg, Torsby, Vägsjöfors Bruk, Kristiania, Borås, Stockholm.

Jag har stött på så många konstiga, ovanliga ord. Jag har haft stor hjälp av att Svenska Akademien i september 2017 lanserade sidan svenska.se.
Där kan vi söka i 3 ordböcker samtidigt:
Svenska Akademiens ord­lista, Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, Svenska Akademiens ordbok.
Trots det återstår en del frågetecken.

Källor:

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 125 / sid 243;  1872: Handlanden  H J Eriksson, Långerud, Östmark

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 888 / sid 1859; 1880 Handlaren Herr A Axelsson i Rådom

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 828 / sid 1739; 1880 Handlanden Erik Olsson, Westerstrand, Lekvattnet

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:14 (1890-1891) Bild 504 / sid 1003; 1890  Handlanden Johan  Helleksson i Lillhem, Lekvattnet

Nils Keyland: Allmogekost

http://www.handelnshistoria.se/historien/olika-sorters-handel/lanthandeln-marknadsekonomins-forsta-och-sista-utpost/

http://www.irenius.net/index.html

https://svenska.se/ Svenska akademiens ordböcker på nätet

 

 

NYTT ÅR – NYA UPPLEVELSER

2018-07-27

Torrsommaren 2018

Vi har blivit värmlänningar på heltid!
Mitt i den smällkalla vintern bodde vi i vårt fritidshus och njöt av snövidder och sprakande brasor i kakelugnen. Allt fungerade perfekt. Huset var varmt och skönt och vattnet frös inte. Här kan vi ju bo året runt, bestämde vi.
Inte anade vi då att vi skulle få uppleva denna heta sommar.
Vi har inte klippt gräset sedan före midsommar och inte ens då behövdes det. Det är bara sånt man ska göra när man gör fint.
Solen gassar, idag är det 32 grader. De ulliga, gulliga eftermiddagsmolnen släpper inte ifrån sig en enda droppe vatten. Allt torkar!
För första gången är jag rädd för åskan, åska utan regn. En dag luktade det brandrök så starkt att jag gick runt för att se var det brann. Det visade sig vara en stor brand men den var 4,5 mil bort!
Brunnen sinar! Vi får hämta dricksvatten i stan och tvätta oss i sjön.
Sjön är en välsignelse, så härligt att få bada i den djupa sjön mellan bergen!

Det har inte blivit så mycket av med den planerade släktforskningen men jag fick en artikel om lanthandlare på 1800-talet publicerad i Värmlandsanor, Värmlands släktforskarförenings tidning. Den kommer att dyka upp här på hemsidan i lite omarbetad version.

——————-

Släktforskaråret 2017 hade inte alls blivit som vi hade planerat. Ändå blev det väldigt bra och avslutades med en riktigt god nyhet.
Så här skriver Värmlands Museum: ”Kan Hälsingegårdarna – kan vi” Det anser landshövding Kenneth Johansson som initierat en avsiktsförklaring om att göra Finnskogen till världsarv. Avsiktsförklaringen har nu skrivits under av sju aktörer i Värmland, Länsstyrelsen Värmland, Värmlands Museum, Torsby kommun, Värmlands Hembygdsförbund, Karlstads universitet, Region Värmland och Värmländska Akademien.


Södra Västerrottna sommaren 2017

En helt ny idé hade dykt upp hos oss under våren. Varför inte flytta vårt fritidsboende från södra Värmland upp mot Finnskogen?

I maj åkte vi upp och tittade på hus. Vi hade hittat ett hus som var till salu vid Luken/Luktorp i Lekvattnet. Det var ju där Valborg bodde med sin familj på 1600-talet, platsen med det fantastiska läget och den vidunderliga utsikten. (Se ovan om VALBORG MATTSDOTTER .) Det visade sig att huset var en riktig villa och alldeles för stort för våra önskemål. Sen var det ett hus som låg på ett kalhygge, ett som visserligen var gammalt men där man renoverat bort de gamla fönstren, alla eldstäder och all trivsel.

Vi var lite håglösa när vi åkte vidare för att titta på ett hus i Gräsmark. Det såg inget vidare ut på mäklarsidan, en smal tråkig entré med korrugerad plast, en gräll, grönblommig hall……..
Men så fort vi kom in kände vi: DET HÄR ÄR VÅRT HUS!
Ett åretrunthus med tjocka timmerväggar, vedspis, kakelugn, stor lummig tomt med lada och vedbod. Det blev en ganska snabb affär och i juni flyttade vi in.

Huset ligger i mycket gammal jordbruksbygd nära sjön Rottnen.  Det är inte Finnskogen, men bra nära. Inte långt därifrån ligger Ängen, en mycket gammal finnbosättning, och sedan radar de upp sig norrut, de gamla finnboställena.

En augustidag tog vi oss upp till Ängen. Det blev ett dopp i Ängssjön och våfflor i Rokkmakkstugan. I stugan fanns en pärm med information och historia kring Ängen.  Döm om min förvåning när jag hittade en text av pappa Nils.

GRÄSMARK, gammal fin socken

Författare Nils Börjeson

När vi talar om Gräsmark i historiska sammanhang så menar vi Gräsmarks gamla socken som bestod i över 300 år, från 1661 till 1971. Ordet socken borde väl kunna få leva som geografisk benämning parallellt med begreppet kyrkoförsamling. Ordet kommundel låter inte bra.
Om de första gräsmarkingarna vet vi en hel del. Från den mycket gamla bebyggelsen längs Frykens stränder sökte sig bosättningen upp efter västsidan av Rottnen där två gårdar fanns i början av 1500-talet. År 1540 –  tiden för Värmlands första jordebok – hade i Gräsmarks nuvarande socken lagts två nya gårdar, bägge vid stranden av Rottnen intill de där befintliga två äldre hemmanen. År 1564 blev gårdsnamnet Gräsmark (vid Grässjön) först belagt. Sedan följde en kraftig expansion så att ett par decennier in på 1600-talet fanns ett tjugotal skattbelagda gårdar. Omkring 1620 tillkom också de första finska nybyggena i Ulfsjön, Norra och Södra Ängen, Kymmen och Långenäs.
Vid denna tid var Lekvattnet ännu ett obebyggt skogsområde och i Östmarks tre byar fanns endast sju hushåll, nämligen tre i Östmark, två i vardera Sörmark och Millmark.
Från Gräsmark gick den finska invandringen mot Lekvattnet och Östmark. Även svenska torpare, smeder och hantverkare drog norrut från Gräsmark. Följden blev att många av oss lekvattningar och östmarkingar får söka vårt ursprung i Gräsmark.

Detta har fått oss att betrakta Gräsmark som en ursprunglig hemtrakt och en förnäm bygd. När vi sedan gör våra besök där, vid Rottnen och Kymmen, Borrsjön och Finnsjön, måste vi dessutom motvilligt medge att Gräsmark är en makalöst fin socken. Gustav Schröder skrev redan 1892 i Turistföreningens årsskrift: ”Det egenartat vackra och storslagna Gräsmark”. Men mera utförligt än så skrev han inte, den njugge herrn.

Det ursprungliga hemmanet Västerrottna anses av många vara en av Värmlands vackraste bygder. Så kunde man också nyligen läsa i NWT men där var ortsangivelsen ”Rottnadalen längs sjön Rottnen Strax söder om Gräsmark i Sunne kommun”. Journalister borde inhämta sockenkunskap.*

Gång på gång och på plats efter plats finner vi att Gräsmark har härliga vyer och lockande utflyktsmål. Därför häpnar man över att socknen blivit så styvmoderligt behandlad i olika skrifter. Som exempel kan nämnas att i den resehandbok över Värmland som Svenska Turistföreningen gav ut 1917 så hittar man i registret både Lekvattnet och Östmark med fetstil men all inte Gräsmark. Inte ens våra lokala författare som fryksdalspojken Linus Brodin gav Gräsmark dess förtjänta rang. Han gav ut boken ”Fryksdalens finnsocknar” år 1923 och beskrev där Lekvattnet, Vitsand och Östmark men inte Gräsmark – den mest ursprungliga finnsocknen.

En del litteratur om Gräsmark kan man emellertid leta upp och det kunde vara befogat att framdeles redovisa några av dessa skrifter.
Hur det var för drygt hundra år sedan får man en god bild av i Jan Magnussons sockenbeskrivning** – den är klassisk – och häradskartan från 1880-talet med dess beskrivning som bl a tar upp följande verk och inrättningar inom socknen: 20 vattenqvarnar, 15 vattensågar, 2 garverier, 2 färgerier, 1 vadmalsstamp, ett tegelbruk, 4 skjutsstationer och 9 skolhus.

Svensk Uppslagsbok skriver om Gräsmark att trakten har avfolkats oerhört. Några siffror kan belysa detta. Efter den kraftiga folkökningen under 1800-talets första hälft till en topp på 5763 personer år 1864 följde ett ras till 3300 personer 1915, alltså under emigrationsåren. Därefter skedde en måttligare minskning till 2700 personer 1948 och slutligen mer än halvering därav till 1236 personer 1989.

Kring dessa siffror kan man spekulera. Bottnen lär ha nåtts och en stadig ökning kan förväntas***, helt enkelt av den anledningen att Gräsmark erbjuder en så skön miljö, något som människor kommer att uppskatta allt mer.
Tillväxtkonkurrens i Fryksdals-socknar?

Ur TORSBY Klarälvsposten nr 39/1990

*Rottnan är en lång älv som rinner upp i Norge. Från sjön Rottnen och ca 10 kilometer norrut är Rottnan och dess omgivning klassad som riksintresse för naturvård och benämns som Gräsmarksdeltat.

**GRÄSMARKS HISTORIA heter Jan Magnussons verk

***Om det blivit någon ökning vet jag inte men bygden är i högsta grad levande. Tänk om pappa vetat att just vi skulle fängslas så av miljön att vi flyttat dit!

I augusti var det släktforskardagar i Halmstad. Vi hade lovat att ställa upp som volontärer båda dagarna. Vi hade planerat att ta lilla husvagnen dit, bo där några dagar och passa på att utforska trakterna kring min födelsestad. Men på midsommar halkade maken och bröt benet. Husvagnsresan blev inställd. Jag körde ensam ner den ena dagen. Släktforskardagarna är alltid en höjdpunkt. Den här gången fick jag äntligen tillfälle att träffa Jan Myhrvold som forskar om skogsfinsk genealogi och har en oerhörd kunskap om skogsfinnar.

Året har kommit att handla så mycket om Värmland. Mina övriga slätforskarområden, främst Skåne och Östergötland har fått ligga på is. Men häromdagen ringde en ny skånsk släktforsarvän. Han är ättling till Ingar Andersdotters syster (se under KVINNORNA) och nu hoppas jag att vi kan komma vidare tillsammans på den linjen.

Samarbete är för mig grunden till den riktigt roliga släktforskningen.

Skifsen – 2017 års lilla släktforskarresa

20171005

För några år sedan läste jag om ett projekt som pågår vid Skifsen i södra delen av Nås finnmark.
Föreningen Skifsens Vänner bygger upp en finngård så som den kan ha sett ut i mitten på 1700-talet. De strävar efter att använda lokalt material och gammal teknik.

Jag ville genast åka dit men det kom annat emellan.

Till slut kom jag ändå dit, till detta underbara besöksmål för oss som är intresserade av finnkultur.

Den 16 september skulle vi köra från Sunne till Leksand. Det skulle inte bli så stor omväg att köra till Fredriksberg och ner till Skifsen.

Från Fredriksberg körde vi söderut tills det var skyltat mot Finngården Skifsen. Efter 8 km fick vi ställa bilen och gå sista biten. Vi var alldeles ensamma i skogen och kände oss förflyttade bakåt i tiden.

 

 

Efter en kort promenad i skogen kom vi till en gärdsgård och en stor öppen äng med en lada och en ria.

 

Sjön glittrade

 

och alldeles nere vid stranden låg rökbastun.

 

Nu svängde vi åt höger och kom in på gårdstunet. Det första huset som mötte oss där var stolpboden.

 

 

Vi gick runt huset och beundrade konstruktionen.

 

 

 

 

Sen låg kokhuset i skogskanten

 

…och längst in rökstugan, liten och fönsterlös

 

 

med timrade knutar

 

och farjtak

Huset bär på en hemlighet som vi inte fick se: den nymurade rökugnen.
Vi var alldeles ensamma, det förstärkte känslan av att vara på en avlägsen, naturnära plats, men innebar också att vi inte kom in i husen.

Sakta begav vi oss därifrån.
Vi tog en närmare titt på ladan och rian på ängen.

 

 

 

 

På sin hemsida berättar föreningen: Platsen är vald med omsorg. Den är en av de sex första boplatserna i Säfsen som skogsfinnarna valde att slå sig ner på omkring 1620. Sedan dess har platsen varit bebodd fram till mitten av 1940-talet. Då revs de två gårdar som då fanns där och marken planterades med gran.

På informationsskyltar närmare parkeringen fanns informationsskyltar som berättade att vid tiden för Elfsborgs lösen 1613-1618 fanns inga torp här, de verkar ha tagits upp strax efter den tiden och skattläggning skedde första gången 1630. I över 300 år brukades Skifsen men nu finns bara ruiner kvar av ursprungliga gårdarna.

Endast 3 km från Skifsen ligger Drafsen, dit mina förfäder kom på 1600-talet.

Valborg Mattsdotter Liukkoinen, som jag skrivit en berättelse om, fortsätter att fascinera mig. Hon föddes förmodligen i Drafsen i dåvarande Nås socken omkring 1640. Hennes far, Matts Larsson Liukkoinen, hade ett torp där från ca 1636 till någon gång på 1650-talet.

Matts Larsson Liukkoinen var inte en man som satt still och väntade på att saker skulle hända. Han ville mer.
Familjen kom från Finland men vi vet inte var Matts föddes. Från Bollnäs, till Drafsen i Nås socken till Lekvattnet i Fryksände gick hans livsväg.
1635 gick han till Stockholm med ödhmjuk bön af honom måtte blifwa effterlåtit optage Et torpeställe widh Lekewaten i Frissdalen. Trots det fina brevet han fick med sig, undertecknat av riksskattemästaren Gabriel Oxenstierna, fick han avslag på tinget i Fryksdalen våren 1636. Då bosatte han sig på torpet i Drafsen.

Ca 15 år senare flyttade han med sin familj till Lekvattnet.

 

Referenser:

http://www.dt.se/dalarna/ludvika/skifsendagen-entusiaster-skapar-en-1750-talets-finngard-i-skifsen

http://www.skifsen.se/