Hur bodde förfäderna

2019-10-23

Det dök upp en bild i en Facebookgrupp!
Kymstôga, Norra Bråne, Gräsmark!

KYMMEN


Foto från Yvonne Olsson, 1910-tal
Här bodde min fm ff f, fm ff m, fm ff, fm fm och fm f Anders (det är andra personer på bilden)

Tänk att man kan bli så lycklig över ett foto av en enkel stuga!
Nu tror jag inte att jag kommer att få tag på bilder på så värst många fler av förfädernas bostäder.
Detta fynd får bli inledning till en bildkavalkad över var mina förfäder bott.
Bara i 150 år har vi haft foto, dessförinnan kan det, om vi har riktig tur, finnas målningar.
De allra flest har bott väldigt enkelt på små gårdar, i torp eller soldattorp.
Uppvärmning var a  och o, med bara en öppen eldstad gick det åt massor av ved så det var inte praktisk att bygga stort.
De som bodde i Finnskogen hade en genial lösning i rökstugan, de andra hade säkert frost inne på vintermorgnarna. Det är inte förvånande att de varma bolstren var mångas värdefullaste ägodel. https://gunvorsanor.wordpress.com/2018/11/15/bolster/
Utedass och brunnsvatten var självklart. Förhoppningsvis hade de inte för långt till brunnen.
Bara en bråkdel av våra förfäder har bott i stan men för dem var just tillgången på vatten ett stort problem. Det var smutsigt i städerna, vattnet var ofta odrickbart.

På Kymmen bosatte sig avskedade soldaten Pär Mattsson Kym och hans hustru Maria Bengtsdotter 1836 med sina barn Jan, Olof, Magnus, Petter och Ingegerd. Att Pär var avskedad betydde inte att han fått sparken utan att han sökt avsked och nu behövde han någonstans att bo efter soldattorpet.
Maria dog i lungsot 1840. Pär gite om sig 1843 med Britta Svensdotter som hade med sig 3-åriga dottern Anna Henriksdotter. Ytterligare 3 barn föddes här: Lisa, Maria och Brita.

1852 köpte äldste sonen, Jan, gården av sin far.
Han och hans hustru Annika Henriksdotter bodde sedan här hela sitt liv. Jan dog 1904, Annnika 1903. I huset föddes nu 6 barn. Jan och Annika överlevde dem alla.
Tvillingarna Petter och Johan dog strax efter förlossningen. Johan dog i smittkoppor 11 år gammal. Maria dog i lunginflammation 21 år gammal.
Magnus gifte sig med Kristina Jansdotter på Spettungen Där Opp men avled redan 1888.
Anders gifte sig med grannflickan Kajsa Nilsdotter och flyttade till Spettungen Där Ner. Han dog av galloperande lungsot 1898.

Gården kom att ägas av Jans och Annikas barnbarn, bl a min farmor Sissi. De hade förmodligen kvar den till ca 1916/1918 och när kortet togs var den utarrenderad. Personerna på kortet är inte släkt med oss. Det gamla huset revs troligen omkring 1930 när nya ägare byggde nytt.


Kymmen idag

Stigen från Kymmen går österut 2 km till Lillfinnsjön0

FINNSJÖN

Här bodde min fm mf f, fm mf m, fm mf, fm mm och fm m Kajsa
Det gamla huset låg någonstans här på gårdstunet till 1914. Kajsas kusin Walfrid Jansson öppnade affär först i nya bostadshuset, senare i separat byggnad.


Brittastôga skymtar till höger på föregående bild, uppe bland träden. Foto från Finnsjön förr och nu
Här bodde Kajsas syster Britta. Huset står kvar men är förfallet.


Finnsjöns skola ligger snett över vägen från Kajsas föräldrahem. Första examen i skolbyggnaden hölls 9 maj 1876. Då var Kajsa 10 år. Innan skolhusen byggdes gick barnen i ambulerande skola.

SPETTUNGEN

Både Magnus Jansson och Anders Jansson/Eklöf kom att flytta till Spettungen i Lekvattnet. Där bodde deras morbror Anders Henriksson.
Från Kymmen till Spettungen var det knappt 1,5 mil.

1886 gifte sig Magnus med Kristina Jansdotter på Spettungen Där Opp.
Anders började hoppas på att få ärva Spettungen Där Ner och jag tror att bröderna hade stora framtidsplaner.

De båda gårdarna hade varit i samma släkt sedan 1600-talet. I mitten på 1800-talet satsade man på nybygge på båda gårdarna. Där Opp byggdes en ny rökstuga, Där Ner byggde Anders Henriksson ett stort tvåvånings ”svenskhus”. Varför valde man att bygga så olika? Gick diskussionens vågor höga?

Spettungen är en ovanligt väldokumenterad gård.

Där Opp

1852 besöktes Där Opp av den norske konstnären Adolph Tidemand.


Källa: nasjonalmuseet.no


Källa: nasjonalmuseet.no


Källa: nasjonalmuseet.no


Källa: nasjonalmuseet.no


1899 dokumenterades den av Nils Keyland och Axel Aurelius.
Källa: Försvunna rökstugor


Och nu finns rökstugan Där Opp på Såguddens friluftsmuseum i Arvika. Då och då eldar man i rökugnen så att vi kan få möjlighet att uppleva hur det var.
I det här huset bodde min farmors farbror Magnus Jansson, faster Kristin och kusin Augusta Maria.

Brödernas dröm fick ett abrupt slut när Magnus dog i magkramp 1888.
Vid sekelskiftet bor endast änkan Kristina, dottern Augusta Maria och Kristinas åldrande far kvar Där Opp.

Där Ner

Här bodde min farmors fars morbror Anders Henriksson o h h Annika Mattsdotter och en massa förfäder ända bak till 1600-talet + fm f, fm m, fm och hennes syskon.

Anders vacklade mellan olika framtidsplaner. Ett tag tänkte han bli handlare.
Efter morbroderns död 1889 blev det i alla fall så att Anders tog över gården Där Ner.
Han gifte sig 1890 med Kajsa Nilsdotter från Finnsjön i Gräsmark.
På Spettungen föddes deras 4 barn, min farmor Sissi, hennes storasyster Anna och småsyskonen Axel och Athis.

Anders satsade. Han byggde ny ladugård med loge, smedja och en skvaltkvarn vid Spättungälven. Han deltog i arbetet för förbättrad flottningsled.
Enligt brandstod 1893 hade gården 2 manbyggnader, stall, loge, lada och redskapsskjul, ladugård och loge, visthusbod och vedbod, fähus, lada och svinhus, eldria, smedja, badstuga, bryggstuga och husbehovskvarn.


Foto: Egon Nordström, 1910-tal. Egon var förlovad med Athis Eklöf.

Foto: Egon Nordström, 1910-tal

Foto: Egon Nordström, 1910-tal

Senare foto, okänd fotgraf

Kvarnen, fotot troligen från Nordiska museet

Två manbyggnader fanns det alltså. Den stora pampiga och en liten rökstuga.
Visst skröt man lite med stora huset men tidvis, särskilt kalla vintrar, bodde familjen i rökstugan som var varm och trygg om än lite liten.
Rökstugan dokumenterades av Nils Keyland 1916 och finns med på en bild så sent som 1943.

Foto från boken ”Skogsfinnen och kyrkan” av Anders Mattsson


Nu finns inga gamla hus kvar på Spettungen men farmors syster Anna skänkte vällingklockan till Karmekynna hembygdsgård i Lekvattnet.

LEKVATTNET

Vid Ormhöjden, knappt halvvägs mellan Spettungen och Lekvattnets kyrka, låg skolan där farmor gick. Dit var det ungefär en halvmil.


Peldeso ligger alldeles intill sklolan. Här bodde farmors morbror Olof som tog  sig namnet Wermelin. Olof blev blind efter en olycka men fortsatte trots det att snickra. Soffan på bilden nedan gjorde han till sin kusin Walfrid Jansson i Finnsjön.
Hos Olof o h h Beda bodde också Bedas brorson Gotthard Mattsson som på det sättet fick nära till skolan.

Lite längre upp på samma väg ligger Södra Kronhalla. Härifrån kom farmors styvfar, Anders Andersson, och en tid bodde också farmors familj här just för att barnen skulle få närmare till skolan.
Hit återvände Anders sedan han blivit änkling 1909 och här växte farmors halvbröder Algot och Bror upp.

ARVIKA

Farmor och hennes syskon blev föräldralösa 1909. För att småsyskonen Axel och Athis skulle få möjlighet att gå i skolan flyttade Sissi med dem till Arvika några år runt 1913. Där njöt de av allt som staden hade att erbjuda. Arvika var en stad fylld av kultur av alla de slag.
Jag undrar vad de tänkte när deras kusins gård från Spettungen Där Opp under pompa och ståt öppnades på friluftsmuseet Sågudden. Var de där eller ville de helst glömma?

LEKVATTNET


Foto från Värmlands museum
Här bodde ff, fm min faster och farbror men aldrig pappa.
1912 kom farfar Karl till byn som ung lärare. Till tjänsten hörde bostad med 3 rum och kök plus nödig vedbrand. 1915 gifte han sig med Sissi från Spettungen. Jag skymtar ett uthus i vänsterkanten på kortet, det är möjligt att de hade en ko.
Mitt emot bostaden/skolan ligger kyrkan där han var kantor.

T h mellan träden skymtar ett gult hus, Athisnäs, huset som farmors syster Anna och hennes man Rudolf Grigholm byggde.


Athisnäs, här bodde farmors syster.


Innan farfar gifte sig  hade han sonen Enok med Maria Eriksson på Backtorp.
Enok växte upp på den här vackra gården, det är han som sitter på trappan.

Jag kan inte förbigå det pampigaste huset i Lekvattnet: Turisthotellet. Här bodde ff m Lotten när hon rest till Lekvattnet 1912 för att hälpa sonen att komma igång med sitt hem.

 

ÖSTMARK


Här bodde ff och fm, pappa och hans syskon.

1920 flyttade Karl och Sissi till Östmark. Mitt i byn bodde de, i högra halvan av det vackra, vita skolhuset och med kyrkan alldeles intill. Här vet jag att de hade en ko och höns, men de hade också nära till affärer och från 30-talet bussförbindelse till Torsby.

Ferdinand Bobergs teckning av Östmarks kyrka är gjord 1921, året efter att Karl började som kantor där. Karl fortsatte spela i kyrkan till 1964, 6 år efter han gått i pension.


Karls arbetsplats i västra delen av huset. Här arbetade han 1920 – 1958.


Pappa Nisse klättrade upp i kyrktornet och fotograferade hemmet på 30-talet.
Det var ett vackert hus och ett trivsamt hem.

 

Det fanns 4 rum med kakelugnar, ett stort kök med vedspis och 2 stora skafferier på bottenvåningen. På övervåningen fanns en jättelik spännande vind och ett stort sovrum som var svårt att värma upp på vintern. I backen till höger låg jordkällaren där mycket av maten förvarades. Jag vet inte när de fick kallvatten indraget men innetoa kom inte förrän på 50-talet.

I uthuset fanns stora förråd av ved, både för skolan och för familjen, Familjens utedass låg på bortre gaveln, skolans dass, med många hål, låg på baksidan/långsidan av uthuset.

   

På söndagarna satte Karl galoscher över sina tunna, fina orgelskor och gick den korta biten till sin andra arbetsplats.

     

Förändring! Efter Karls pensionering 1958 byggdes skolan om till lägenhetshus.
Karl och Sissi flyttade till ett annat hus som också modeniserats och byggts om till lägenheter: den gamla pampiga Wermlandsbanken t h på vykortet. Här på norrgaveln bodde farmor och farfar modernt och bekvämt med fantastisk utsikt över den vackra bygden.

   

 

 

KARL BÖRJESONS SLÄKT:

ALLMÄNNINGSTORP, SKULTUNA SOCKEN, VÄSTMANLAND


Foto från Christina Juel
Här bodde ff mm mm f, ff mm mm m och ff mm mm i slutat på 1700-talet. Då såg det nog inte ut så här. Allmänningstorp var inte ett soldattorp utan ett skogvaktarboställe för Daniel Strömberg.
Här bodde Lisa Strömberg innan hon 1795 gifte sig och flyttade till Västerås.
Läs om Lisa, hennes dotter och dotterdotter på: https://gunvorsanor.wordpress.com/kvinnorna/

VÄSTERÅS

Längst norrut i Västerås låg Kyrkbacken, en stadsdel för enkelt folk, och allra längst upp i norr, alldeles intill Mästermanskällan och bödelns bostad, där ingen valde att bo, bodde ff mm mm Lisa Strömberg, ff mm m Maja Gustafva Sundin  och ff mm Lovisa Charlotta Ernström.
Många hus på Kyrkbacken är bevarade och renoverade men inte Lisas.
Lisa Strömberg och hennes dotter Maja Gustava Sundin blev tidigt änkor och fick dra sig fram så gott de kunde. Det var ett mycket fattigt liv i en smutsig och mörk stad. Maja Gustava och hennes dotter Lovisa Charlotta flyttade efter Lisas död till huset på bilderna. Då trängdes många familjer i huset. Nu är det restaurerat och kallas Kulturfondens gård.

Domkyrkan var församlingskyrka för de fattiga stackarna från Kyrkbacken.
Vilken kontrast!

 

FINKETORP, HOGSTAD, ÖSTERGÖTLAND

  
Här bodde ff ff mf, ff ff mm och ff ff m.

Vid uppfarten till Finketorps gård ligger knekttorpet där grenadjären Fredrik Flinks olyckliga familj bodde. Fredrik o h h Lena Svensdotter fick 6 barn mellan 1786 och 1798. Lena dog i lunginflammation 1800. Fredrik skulle ut i kriget och kunde inte lämna barnen vind för våg så han gifte om sig med Maria Johansdotter. Hon dog 1802 så Fredrik gifte om sig med Maria Hansdotter. Nu föddes ytterligare 2 barn som dog som små. Fredrik dog i kriget 1808. Då kunde familjen inte bo kvar på soldattorpet. Barnen fick ta pig-och drängjtänst men om minstingen Fredrik, som bara var 10 år, står det att han tiggde.
Läs om Anna Fredriksdotters öde sist i reseberättelsen från 2015: https://gunvorsanor.wordpress.com/2015/11/18/2015-ars-slaktforskarresor-del-3-ostergotland-och-nykoping/

 

RINNA, ÖSTERGÖTLAND

Här bodde ff ff, ff fm och flera av deras yngre barn.
Sven Johan Börjeson o h h Johanna Andersdotter kom hit 1879 efter att ha bott på många olika torp. När de flyttade hit var ff f Karl August redan etablerad lärare i Nyköping så han har aldrig bott här.

Vi besökte Torpa Södergård 2015. Det gamla huset och ladugården finns kvar men är tillbyggda.

NYKÖPING

I den vackra ”gamla skolan” bodde ff f, ff m, ff och hans hel- och halvsyskon.
Som gammal bodde också ff ff, Sven Johan med familjen.
Läs om vad Sven Johan kunde berätta: https://gunvorsanor.wordpress.com/2015/08/25/kvallssamtal-hos-familjen-borjeson-pa-kapellgatan/
Ff f Karl August Börjeson hade blivit änkling 2 gånger innan han träffade ff m Lotten, också hon lärare. Storasyster Herta var 17 år äldre än ff Karl. Både Herta och Karl blev lärare.

Karl berättar: År 1891 (samma år som Karl föddes) fullbordades det nya skolhuset vid Kapellgatan. Då blev det gamla överflödigt och inreddes på nedre botten till bostäder. Här iordninggjordes då en bostad för 1:ste läraren. Det var en ganska stor bostad om fem rum och kök men utan alla bekvämligheter. Inte ens vatten. Det fick vi hämta vid Stora torget eller Rådhustorget. (2 kvarter bort, över 300 m) Här bodde jag under hela min uppväxttid. En stor bostad och en härlig gård – hela skolgården med goda träd att klättra i.

Läraren Karl August var också organist. I många år hade han tjänst i Stjärnhoms vackra lilla kyrka. Varannan vecka åkte han den en mil långa vägen hit. Det var inte alltid som hans fru ”farmor Lotten” följde med. Hon gick gärna till metodiskkyrkan och missionskyrkan.

 

Västra Trädgårdsgatan, Nyköping

Lovisa Charlotta Ernström, ff mm, som föddes bland de allra fattigaste i Västerås fick tillsammans med sin man Fredrik Eriksson göra en klassresa. Fredrik blev gasmästare och de bodde i tjänstebostad på Gasverket som låg nära Nyköpings slott. Där kunde också ta hand om Lovisa Charlottas mamma, Gustafva Sundin.

Efter Fredriks död 1902 flyttade Lovisa Charlotta, tillsammans med några av sina många barn, till 1st qvarteret nr 87-88, Slottsgatan (nu Västra Trädgårdsgatan) mitt för Stallbacksgränd.
Jag vet inte om de stora husen fanns då eller om det bara var småhus.

 

 

SKÅNE

Jag är glad att vi har lite bilddokumentation om hur släkten bodde. Det skånska landskapet har förändrats oerhört mycket, särskilt i de södra delarna där mormors förfäder bodde. Det är svårt att föreställa sig hur det såg ut, det som nu är städer och storskaligt jordbruk.  Hur levde alla drängar, pigor, åbor och rusthållare före skiften och jordbruksreformer? Det har jag inga bilder på.

UPPÅKRA

Här i Uppåkra bodde mm f, mm m, mm och hennes 2 syskon.
1908 köpte Johan och Anna Hansson huset vid landsvägen, Hjerup Nr 8:3. Då var deras barn Anna, Julius och Frithof 15, 13 och 11 år gamla.

Mamma berättar hur hon minns huset. Från framsidan kom man in i hallen. Där fanns ett mindre rum som kallades Annys rum. Tvärs igenom huset gick ett stort rum med både matplats och soffmöblemang. Innanför det stora rummet låg sovrummet och köket. På övervåningen bodde pojkarna. Det fanns två utgångar mot trädgården, en från det stora rummet och en från grovköket/tvättstugan som låg vid hallen. På gården fanns ett hus som var hönshus och dass. Det fanns också pump på gården. Mamma minns inte om det fanns vattenledning in i huset men det gjorde det nog inte, i alla fall inte från början.

Anna var barnmorska och här i hennes hem föddes mamma och hennes tvillingbror.


Mm m Anna, tvillingarna och mf Ragnar 1922

FRÅN GÖRSLÖV TILL MALMÖ


Foto från ett besök som mina föräldrar och min morbror gjorde i Görslöv 1981.
Här bodde mm mf, mm mm, mm m och hennes syskon 1870 – 1884. Anders Hansson var skräddare. 1884 dog mm mm Karna Hansdotter. Anders och barnen flyttade till Malmö. Där var det stor brist på bostader och under några år flyttade de omkring i olika nödlösningar innan  de 1887 fick lägenheten på Mjölnaregatan 1.

På nätet läser jag:
Under perioden 1860-1880 fördubblades befolkningen och detta tvingade fram stora stadsplaneprojekt som Rörsjöstaden och Sofielund. Bostadsnöden var stor och arbetarna fick bli hyresgäster hos byggmästare eller lita till sina gemensamma krafter.

I början av 1880-talet bildades Malmö Arbetares Bostadsförening med syfte att ge sina medlemmar bostäder. 1883-85 byggde bolaget tre hus i kvarteret Falken vid Mjölnaregatan. Marken skänktes av mjölnare Anders Persson, därav namnet på gatan framför husen. Gatan är också känd som födelseplatsen för skådespelaren Edvard Persson (1888-1957), enligt legenden gjorde han sina första scenframträdanden på gårdarna i kvarteret. Husen rustades upp i slutet av 1980-talet och man har bevarat utseendet hos några typiska arbetarebostäder från tiden för Malmös industriella genombrott. http://ornen.nu/historia/

STOBY – BALLINGSLÖV

Alldeles intill järnvägsstationen i Ballingslöv bodde mf f, mf m, mf och hans syskon från 1886.
Anders Ljungkvist var indel soldat, husar, men fick alltså inget soldattorp att bo i utan byggde sitt hus själv. Anders var bara lite över 50 år när han drabbades av en hjärnblödning som gjorde honom sängliggande i ett par år innan han gick bort i januari 1899. Kersti fick klara hela försörjningsbördan själv, de yngsta barnen var bara i 10-årsåldern.

Morfar Ragnar skriver:  Vårt hus hade far själv låtit uppföra. Han hade köpt ett hus i Norra Sandby och transporterat det till Ballingslöv, där han byggde upp det på ofri grund i omedelbar närhet av Ballingslövs järnvägsstation. Huset hade ett stort rum med köksspis, ett rum utan eldstad, kök med öppen härd och bakugn, en rymlig spiskammare och förstuga. Vintertid lagades all mat i rummet med köksspis, sommartid på en trefot på den öppna hällen i köket. Möbleringen var av enkelt slag: ett stort bord mitt på golvet, en utdragssäng, två soffor, en byrå, en skänk, några stolar och min äldsta systers symaskin. På golvet hade vi som i de flesta hem trasmattor. Sovplatserna fick givetvis delas, det blev inga enmansbäddar.

Morfar Ragnars barndomshem finns inte kvar men det gör hans skola. En somrig dag på 1920-talet tog han med sig sina barn dit. Långt senare får jag tillfälle att besöka skolan och sitta på en bänk under ett gammalt träd.

 

ESLÖV


På Sturegatan i Eslöv bodde mm och mf, mamma och hennes tvillingbror.

SKURUP


Från en artikel i Sydsvenskan 1990-11-13
Här bodde mammas morbror, moster och kusin.
Mammas morbror hade lanthandel i Skurup. Familjerna umgicks mycket och mamma var ofta på besök här.

Morbrodern hade också en sommarstuga i Beddinge där mamma tillbringade många somrar.

 

SÅ TAR VI HOPP ÖVER TILL LASSES SLÄKT OCH
BÖRJAR I KARLSTAD

I det här huset på Kvarnberget föddes Lasses ff Oscar 1875.

Lasses ff m, Anna Höjman, ägde också det här huset på Kvarnberget. Det kallades Långkatekesen.

När Oscar gifte sig med Emilie Ivarsson flyttade de in i det här huset i korsningen Långgatan – Sveagatan i Karlstad. Här föddes Lasses pappa och en av hans bröder.

Oscar fick köpa en tomt på Kvarnberget av sin mor. Han och Emelie byggde sig det här huset där de kunde  flytta in 1908.

Lasses fm Emelie var född i Karlstad men växte upp i Alster.


Klaraforsbyggningen i Forshaga.
Här bodde Lasses fm f och fm m sedan de lämnat Alster.
Då var Emelie redan utflugen.

1897 – 1903 bor Emelie i Göteborg och arbetar hos bokhållaren och handlaren Löfgren.
1903 flyttar hon med familjen Löfgren till Bankeryd.

  
Engelbrektsgatan 4, Göteborg och Nyarp, Bankeryd

Emelies och Oscars hem kom att kallas Gråa.
Här bodde Lasses ff, fm, pappa och hans 3 bröder på övervåningen.
Det fanns flera lägenheter i huset. Så småningom kom Lasses farbror, faster och kusin att bo på nedervåningen.
Huset fick elektricitet 1912 och rinnande kallvatten 1925. Dessförinnan var det mycket vatten som skulle bäras in till kök och tvättstuga!

Gråa låg till en början i en lantlig miljö men skulle komma att bli helt inbyggt mellan moderna hus.
 

  

  

 

VÄSTERGÖTLAND


Här bodde Lasses mm f och mm m.

Här på Lagmanstorp i Skalunda socken på Kållandsö bodde f d soldaten Johan Adolf Bergqvist o h h Anna Stina Karlin i början på 1900-talet.

En majdag 2014 letade vi oss fram till Lagmanstorp och träffade paret som bodde där. Det blev ett omtumlande möte. Mannen hade kommit dit som liten när hans familj köpte torpet av Bergqvists. Han mindes både Johan Adolf och Hanna. De fick behålla en del av huset och bodde kvar tillsammans med den nya familjen. Efter en stunds samtal fick vi en riktig överraskning. Hans fru gick och hämtade ett fotoalbum och visade bilder på sig själv som liten. Hon hade bott i Lasses mormors och morfars hus (se nedan)! Lasses mormor och morfar var hennes faddrar!


Här bodde Lasses mm, mf, mamma och hennes syskon från 1924


Källargatan 38, Lidköping, foto från 2014

Lidadal, Lidköping
Här bodde 1903 – 1916 Lasses mf, mm, mamma och hennes äldre syskon.

Sluttankar:

Efter den fattigdom som drabbade så många på 1800-talet har vi ärvt uppfattningen att det var eländigt att bo på landet.
Den absoluta majoriteten av våra förfäder bodde landsbygden. De hade tillgång till rent vatten, ved att elda med och ett nätverk av människor runt sig. De flesta kunde få en dräglig försörjning av sin jord.
Några få bodde i städer. Där var det skitigt och mörkt. När många levde tillsammans blev avfallet (latrinen) ett stort problem. Vattnet blev förorenat. När många eldade i tätt hopgyttrade hus blev luften dålig.
Stadens fina titlar garanterade varken trygghet eller rikedom. Maja Gustava Sundin, hon som bodde i fattigkvarteren i Västerås, var gift med stadsuppsyningsman Gustav Ernström. Trots att han ägde många västar, så att han kunde se respektabel ut, var han så fattig att han fick bo i svärmors lilla stuga bland de fattigaste.
Även om man var rik, och bodde i en sån där tjusig lägenhet som är så attraktiv nu, så hade man i alla fall inte rinnande vatten eller toalett. Det var ett fasligt spring i trappor och all ved skulle bäras upp.

 

 

Det sitter i väggarna – på Hagalund

I den här ”skogen” dolde sig ett hus.

Så här såg det ut när vi först kom dit.
Hade det alltid sett ut så här?

Vi hittade stugan våren 2017.
Först var vi inte alls begeistrade. Det var mörkt inne i huset på grund av alla träd, entrén var klädd med trasig korrugerad plast och hallen var grällt grönblommig. Det kändes inte som vår stil men vi försökte blunda för skavankerna och se fördelarna. Det som inte ens började som en förälskelse har växt till kärlek till denna plats.

I TV-programmet ”Det sitter i väggarna” hjälper experter till att hitta husets historia och utföra nödvändiga förbättringar på ett varsamt sätt.

Vi har gjort vårt eget ”Det sitter i väggarna”.

Vi har inte totalrenoverat huset men vi har ändrat på det som såg mindre välkomnande ut, målat, dragit in fiber och borrat efter vatten.
Vi vill behålla husets hjärta och ta till vara fördelarna med ett äldre hus.

Mest har vi röjt!
Sakta men säkert har vi öppnat upp och släppt in ljuset. Det är ingenting vi klarat på egen hand, det har krävts hjälp och stora maskiner.

Hagalunds historia


Flygfoto från 1950-talet

Häradskarta 1883 – 95, källa: Lantmäteriet
Titta mitt i bilden! Det röda huset är gården Hagen med sina uthusbyggnader. Titta sedan alldeles sydost om Hagen! Visst är det två svarta markeringar där vårt hus ligger?!?  Fanns det ett hus och en ladugård här redan då?

1913 köpte änkan Kerstin Bergkvist den avsöndrade fastigheten Hagalund.
Fastigheten var 37 ar 64 kvadratmeter som avsöndrats från 97 öre 5 42/110 penningar skatt, Litt I, af kronoskattehemmanet 1 mantal Rottna Syd-Västra  No 1.
lägenheten skall i förteckningen öfver jordafsöndringar införas under beteckningen Hagalund No 1.
Enligt köpebrevet betalade hon 200 kronor + afsöndrings- och lagfartskostnader.
På skifteskartan från 1846 utgör fastigheten egafigurerna No 355 samt delar av 357 och 358 i befintligt skick att genast tillträdas. Kopia på handlingarna kommer sist i berättelsen.

Kerstin hade varit bosatt i Amerika men hade rötter i Västerrottna. Vi vet inte hur huset såg ut när hon kom hit, om det redan fanns, om hon lät bygga det eller om det flyttades hit. När Kerstin dog 1929 uppgavs boet av dottern Johanna Holmby som bodde i Oslo, och svågern Vilhelm Bergkvist på Berg. Fastigheten upptas till värdet 1800: – men specificeras inte och eventuellt befintliga hus beskrivs inte.

Fastigheten ärvdes av dottern och under några år hyrdes den ut till byggnadssnickaren Johan Gustaf Eriksson med familj.

1932 sålde Johanna Holmby huset till  Johanna Emilia Jonsson för 2650:-
Först skrevs och undertecknades ett köpekontrakt där Johanna Jonsson betalar 2000:- kontant och senare 650:-  men bara 2 dagar senare görs ett tillägg med omvända siffror, 650:-kontant och 2000:- ”när säljaren tillhandahåller nödiga åtkomsthandlingar”. Det fanns ingen lagfart!

Johanna, som för det mesta kallades Hanna, var då i 40-årsåldern. Hur hon försörjde sig som ensamstående kvinna är svårt att förstå. Hur kunde hon köpa ett hus?
Hon kunde hjälpa till med diverse arbeten på gårdarna, hon hade höns och hon hade en inneboende som väl bidrog med en slant.
Det var bara undervåningen som användes till bostad, köket och rummet.  Vinden var helt oinredd.

Grannen, som var liten flicka på Hannas tid, berättar att hon ofta sprang ner till Hanna för Hanna lagade så god mat och bjöd alltid. Och så hände det spännande saker där. På Hannas tid var gårdsplanen helt öppen och där hölls tältmöten.

Hanna bodde på fastigheten från början av 1930-talet till början av 1960-talet.
Fram till sin död 1975 bodde Hanna på vårdhemmet Magneberg. Under de åren var huset inte bebott.

1960 skrev Hanna ett testamente där hon överlät fastigheten på Filiadelfiaförsamlingen i Sunne.
När Hanna  dog 1975  rullades hela sanningen upp.

Gunnar Holmby, son till Johanna Holmby som ärvde Hagalund 1929, hävdar
dels att hans mamma, som hade nedsatt synförmåga, skulle ha blivit mer eller mindre lurad att underteckna kontraktet
dels att bara 650:- av köpeskillingen hade betalts och att köpet var att anse som icke fullföljt.
Fastighetsbildningsmyndigheten finner dock att det är giltigt och att Filadelfiaförsamlingen är att anse som ägare. Myndigheten anser inte att några oegentligheter  förekommit i köpekontraktet, det är ju i laga ordning bevittnat.
Församlingen erbjuder sig att betala resterande 2000:- med ränta, totalt 6500:- men Holmby accepterar inte detta.
Till slut, 1978, nåddes en förlikning. Holmby får 8000:-
Det blev dyrt för församlingen att ärva huset! Använde de det? Hur länge ägde de det?
Det återstår att ta reda på.

Jag har inte kunnat räkna ut när den stora ladan byggdes. Fanns den redan på den gamla häradskartan?

Huset har sina hemligheter, då och då lyfter det på en flik och avslöjar något nytt.

Att huset under så många år ägts av ensamstående kvinnor är nog ovanligt.

Filadelfiaförsamlingen sålde huset.
Hagalund blev sommarstuga. Två olika ägare hade det innan vi kom. Huset vårdades men tomten blev en skog.
Byggnaden blev varsamt tillbyggd och ”moderniserad”, fick rinnande vatten och innetoa. Ny entré, hall och förvaringsrum byggdes till på baksidan, övervåningen inreddes och huset fick nytt tak och nya kopplade fönster. När vi kom var det i god kondition.

Vi har installerat luftvärmepump och ersatt den gamla otäta ytterdörren.
Vi har också arbetat bort det där första ogästvänliga intrycket: den korrugerade plasten har ersatts av en farstutrappa med sittplatser, den skrikiga hallen är ommålad och har fått massor av krokar för förvaring. Vi har satt in ny dusch. I maj 2018 fick vi fiber. Det allra senaste är att vi fått borrad brunn, sommaren 2018 sinade vattnet och det var en otrevlig upplevelse.

Kärnan i huset är väl bevarad, det har kvar sin själ. Vedspisen fungerar utmärkt, i rummet finns en kakelugn, murstocken värmer hela huset. De tjocka timmerväggarna bevarar värmen på vintern och stänger hettan ute på sommaren. Det är ett gott hus att bo i.

Det mesta arbetet har vi gjort utomhus. När man ser flygfotot från 1950-talet är det svårt att förstå förvandlingen från en öppen gårdsplan i jordbruksbygd till den täta, mörka skog som blev vår.
Vi har röjt och röjt och anlitat hjälp med skogsmaskiner och t o m sålt lite virke till Rottneros. Vi har ved hur länge som helst!
Nu är det ljust och vackert och vi får mycket uppmuntran från våra grannar.

Nu är Hagalund inte sommarstuga längre. Vi bor här året runt.

 

Välkommen!

Målning, lite upprustning och viss modernisering
Hannas gamla skänk får stå kvar

 

   
Krisberedskap

 

Vi trodde det var en enkel match att gå ut och köpa en vanlig duschkabin men alla var rundade och jättestora. Det som skulle vara ett av de enklaste jobben blev väldigt tidskrävande, vi fick köpa delar på olika ställen, returnera sånt som inte passade och var rätt sura innan det blev så här fint.


Fiberindragning våren 2018


Vattenborrning sommaren 2019

Och här kommer en bildkavalkad över 2 års röjningsarbete

 

 

 

Vintern gav ett välkommet avbrott i röjningsarbetet

Några säger att de ska komma och hälsa på på sommaren när det är vackert.
Jag säger: kom på vintern!


Vår! Det kliar i fingrarna att komma igång igen!

Elvakaffet på gårdstunet är viktigt

innan vi tar itu med de eländiga lupinerna

   

Sommaren 2018 blev katastrofalt torr. Skogsbränder härjade även i Värmland.
Vi hade kommit överens med Nykvist Skogs som skulle komma med skogsmaskiner men de fick inte arbeta p g a torkan och brandrisken.
Vi gick och pustade i värmen, klagade över att det inte blev några hallon, när vi fick se att det var alldeles grönt i diket. Det var tomater! Var kom de ifrån?

Till slut kom ändå maskinerna!

 

Lite handarbete kunde vi hjälpa till med

Till slut hade vi både gott om ved för eget bruk och ett lass som gick till Rottneros Bruk

 

Ljust och vackert! Även på vintern!

Men så var det det där om att torpet ruvar på sina hemligheter.
En vacker sommardag bestämde jag mig för att ta itu med baksidan av huset. Jag tyckte det såg skräpigt ut, det såg ut som att plast blåst in och landat där.
Men HUU! När jag började räfsa gjorde jag en obehaglig upptäckt. Under mossa, gamla jordgubbsplantor, frösådda aspar och nedfallna grenar var en yta på minst 10 x 5 m täckt av plast.
Någon har haft ett jordgubbsland här, någon ville effektivt hålla borta ogräset, någon glömde förmana efterkommande att ta hand om eländet.
Varje liten spröd plastbit jag får tag i brister. Jag räfsar bort mossa, klipper bort aspar, rycker upp grästovor och jordgubbsplantor. Det här arbetet är det enda på gården som känts motbjudande och trist. Det kommer att ta tid! Det kommer att krävas många kaffepauser!

     

 

Det blir fint till vintern, när snön täcker marken och fåglarna flockas vid matträdet!

Några av originaldokumenten:

Källor:
Lantmateriet.se/historiskakartor

Lantmäteriets uppgifter om fastigheten

Kyrkoböcker och bouppteckning från Arkiv Digital

 

 

 

Den 24 maj 1919 Rösträtt för kvinnor

För hundra år sedan

Idag högtidlighåller vi minnet av kvinnlig rösträtt. Överallt läser vi om pionjärerna, om de fantastiska kvinnorna som kämpade idogt, år efter år.
Jag sitter och funderar på hur livet såg ut för de mina detta år. Hur engagerade var de vanliga människorna i de sociala frågorna? Påverkades de i sitt dagliga liv? Deltog de i kampen?
Så vitt jag vet stod ingen av dem på barrikaderna men bilden jag får är att de var mycket medvetna om samhällets orättvisor och att de gjorde sitt för att bidra till samhällsbygget. Både kvinnorna och männen.
1919 var människorna också djupt skakade av vad de sett under kriget. De var beredda på förändring.

Tack för allt ni gav!

Mormors mor, Anna, var 44 år. Detta år bodde hon med sin Johan och dottern Anny i Uppåkra och arbetade som barnmorska. Äldste sonen, Julius, var utflugen. Yngste sonen Fritjof hade börjat läsa på läroverk, men längtade till sjöss. 1917, mitt under kriget, var han besättningsman på en norsk båt som gick med råjärn. De blev torpederade i Engelska kanalen den 27 april, 10 besättningsmän omkom, Fritjof var en av dem.
Första världskriget drabbade många fast Sverige inte var med. Kriget kostade Anna mycket, mot slutet av livet tänkte hon mycket på dem hon kunnat hjälpa men också på vad hon fått offra.
Barnmorskan hade, som ingen annan, insyn i hur folk hade det. Den stora glädje som hon fick dela med kvinnor som fick välkomna, friska barn blandades med sorg över de familjer där barnen föddes till eländiga förhållanden. Hon fick se mycket fattigdom, smuts och sjukdom. Allra värst var det under 1: a världskriget. Matbristen var stor i Sverige, inte ens den som ville hjälpa kunde få tag på mat att dela med sig av. Hungerdemonstrationer ägde rum runt om i Sverige, bl a i Malmö, Lund och Eslöv. Anna försökte hjälpa och led svårt när hon inte räckte till.

Anna var bara 16 år när hon träffade Johan. När hon var 17 föddes dottern Anny. Till att börja med valde Anna och Johan att inte gifta sig men när Johans arbetsgivare gav honom möjligheten att arbeta i Köpenhamn blev det äktenskap. De bodde i Danmark i flera år och fick två barn till.
Men 1901 ville Anna något annat. Hon ville utbilda sig. Hon tog barnen med sig och flyttade till Lund för att bli barnmorska. För att klara av hushåll och studier slog hon sig ihop med sin syster Ida som läste till lärare. 1903 var Anna klar med utbildningen. Johan var inte ute ur bilden. Tvärtom. Han stöttade henne och måste ha varit mycket engagerad. Annas arbete krävde att hon gav sig iväg hemifrån på alla möjliga och omöjliga tider. Barnen var bara 6, 8 och 10 år gamla och sedan kom fosterbarnen, spädbarnen som kom till familjen några år senare. Det var barn till kvinnor som kommit till Anna för att föda sina barn i hemlighet, moder okänd står det i böckerna. Det var meningen att åtminstone det ena barnet skulle stanna i familjen och de sörjde oerhört när det inte kunde bli så.

Det där att Anna och Johan inte gifte sig var ett mönster som jag ser hos flera par vid den här tiden. Kvinnor ”låter anteckna barnet som sitt” och lever tillsammans med sina män utan äktenskap. Att de lät anteckna barnet som sitt har med arvsrätten att göra.
Att inte gifta sig innebar att kvinnorna fortsatt var myndiga.
Annas systrar Bendicta och Hilma levde också i förhållanden med barn i flera år innan de gifte sig.

Anna var kusin med Per Albin Hansson och hans bröder.
Länge trodde jag att det var deras inflytande som påverkade Anna och hennes systrar att bli rakryggade, samhällsengagerade, utbilda sig, ta fosterbarn och adoptivbarn. Men då hade jag inte tänkt på åldersskillnaden. När Per Albin, 17 år, och Sigfrid, 19 år, var med och grundade socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903 var Anna redan färdig barnmorska och Ida i full gång med sin lärarutbildning. När Per Albin talade om folkhemmet: ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, hade Anna redan länge utfört sitt sociala arbete, mer än många andra sett kvinnornas och barnens utsatta situation och de stora orättvisor som fanns.

Det var nog mer tidsandan, kvinnorättsrörelsen och starkt socialt engagemang från många människor i Malmö och Köpenhamn vid den här tiden som påverkade Anna.

Mormor Anny var 26 år. Hon var förlovad men bodde kvar hemma hos sina föräldrar och tågpendlade varje dag till kontorsarbetet i Malmö. Det var så hon mötte morfar Ragnar.
Anny hade varit 3 år i London, hos sin moster och morbror som emigrerat dit och startat skrädderi.
I suffragetternas London stannade hon i 3 år, hann komma hem innan första världskriget bröt ut.
Med sig från London hade hon språkkunskaper och självständighet.
Trots de 3 åren på skrädderi, trots att morfar och 5 av hans barn var i skräddarbranschen ville hon gå sin egen väg. Hon valde att utbilda sig på handelsskola. Sömnadsintresset förfinade hon i fantastiska broderier.
Under kriget, under bröd-och matbristen, lyckades hon komma över en hink med potatis i Malmö. Den kunde hon gå med till en svältande familj. Anna glömde aldrig hur barnen dansade kring gåvan.
Att stå på egna ben, att hjälpa, var självklart. Men trots att det fanns släktingar som pushade på så har jag aldrig hört att hon var politiskt organiserad.

Morfar Ragnar var 29 år, förlovad med Annie. Han kom från mycket enkla förhållanden. Hans far var soldat men blev sängliggande efter slag när Ragnar bara var 8 år. Två år senare dog han. Mamma och de äldre syskonen höll ihop familjen så gott de kunde. Ragnar växte upp i Stoby alldeles bredvid järnvägen. Där föddes hans dröm. Han skulle in vid järnvägen! Efter några hårda år som bromsare blev han stationskarl, bl a i Uppåkra där han träffade Annie och där hennes familj öppnade sin famn för honom. 1919 hade han ljust blivit kontorsbiträde vid SJ i Älmhult, som var ett starkt växande stationssamhälle. I efterlämnade minnen beskriver han lyriskt trakten. Det var vackra sommarnätter med fågelsång i blomsterkonungens hembygd. Jag cyklade till och från min extratjänst och kom tidigt hem på söndagsmorgonen med stora fång av liljekonvaljer. Trakten kring sjön Möckeln är vacker. Vi hade båt med utombordsmotor och med den färdades vi mellan de många öarna och gjorde strandhugg på tilltalande platser. Jag hittar ingen anteckning som berör just 1919 men 1921 beskriver han såhär: Jag fick se denna bygd även ur en annan synvinkel, som ombud för socialdemokraterna i mitt valdistrikt. Det år kvinnorna fick rösträtt, 1921, trampade jag många och långa vägar i Pjätteryds församling där jag var mantalsskriven. När slutligen valdagen kom strilade regnet ner, men trots detta och trots den långa vägen till vallokalen ökade vi vårt röstetal från sju till tjugosju.
På annat ställe skriver han: Det fackliga och politiska arbetet har alltid intresserat mig och jag har under flera år varit styrelseledamot inom min fackliga organisation.
Så nog passade han lätt in när han blev upptagen i Annies familj, där man, som jag tror, talade mycket politik.

Farfar Karl var ung lärare och kantor i Lekvattnet. Världens ände? Nej en turistmagnet, omskrivet Svenska Turistförenings årsskrifter som Sveriges alper. Men Lekvattnet var också en fattig skogsbygd med stora sociala problem. Karl hade växt upp i Nyköping. Båda hans föräldrar var lärare med starkt socialt engagemang. Från föräldrarna kom krav på att han skulle engagera sig i samhället och kyrkan. Det kom han också att göra. Från barndomen minns jag farfar som en respektingivande, kostymklädd herre som ständigt var på möten. Jag trodde han var en högergubbe men det var han inte, han var liberal och ständigt på de svagas sida. Trots många efterlämnade papper har jag dock inte hittat något om hans eller hans föräldrars syn på rösträttsfrågan.
Karl och hans Sissi och 2 barn bodde i tjänstebostad i skolan, 3 rum och kök och nödig vedbrand. 1920 skulle de komma att flytta till Östmark.

Farmor Sissi var född i Lekvattnet. 1919 var hon 26 år och tvåbarnsmor. Sissi och hennes syskon hade tidigt blivit föräldralösa. De ville bryta den isolerade tillvaron på en gård i skogen. Sissi och storasyster Anna gick hushållsskola i Karlskoga och Katrineholm men sedan satsade de pengar och energi på småsyskonen Axel och Astrid. Axel fick gå på Spyken i Lund och Astrid på Pålmans institut i Stockholm. Lillasyster skulle få utbildning! Under några år bodde Sissi med småsyskonen i Arvika för att de skulle få gå i skola. De åren påverkade Sissi mycket. I Arvika flödade konsten, Sissi gick på konserter och lärde känna många spännande personer, människor som hade sett världen. Ett tag hade hon planer på att flytta till Kalmar. Men så fanns ju den där unge, snygge läraren Karl i Lekvattnet. Sissi blev kär och valde att stanna kvar. Jag har aldrig fått klart för mig om hon delade Karls politiska engagemang, hjälporganisationer var mer hennes grej.

Svärfar Stig var 12 år gammal och gick på läroverket i Karlstad. Familjen bodde i ett eget hus på Kvarnberget. Huset var stort och vackert. Elektricitet hade kopplats in 1912 men vatten fick man först 1925. Närmaste pump fanns vid gasklockan 400 m bort.  Tvätten släpades ner till Klarälvens klappbryggor, på vintern var stigarna hala, man ramlade och tappade tvätt och vatten. Många gånger var hinken inte ens halvfull när man kom hem. På vintern fick man såga hål i isen.
Hur mycket Stig kunde förstå av rösträttsdebatten vet jag inte men en annan sak återkom han ständigt till, matbristen under krigsåren, brödupproret och hungerdemonstrationerna, orättvisorna.

Svärmor Greta var bara 2 år. Familjen bodde i Lidköping, pappa var maskiningenjör vid Lidköpings Mekaniska Verkstad och skulle under mellankrigstiden komma att göra många resor i Europa för företaget. Men om detta och alla tidens händelser var lilla Greta ännu helt okunnig.

MyHeritage – inte min grej

Jag har ett komplicerat förhållande till MyHeritage. Jag tycker intensivt illa om dem som fifflar med sanningen, som uppmuntrar mig till lättsinne och slarv och lovar saker de inte kan hålla. Ett sånt förehållande bör jag väl bryta?


Lovar runt och håller tunt!

Hur hamnade jag i detta?

För några år sedan gjorde jag dna-test på Family Tree. Där fick jag några intressanta träffar och kunde bekräfta en del av min pappersforskning.

Så fick jag tipset att skicka in dna-resultatet till MyHeritage, då skulle jag få så många fler träffar!

Och visst fick jag träffar, huvudsakligen väldigt avlägsna s k pysslingar, sexmänningar, bryllingar. De flesta verkar ha lockats av den tjusiga reklamen. Nu ska de hitta sina släktingar!

Många har dna-testat sig och tror att sen går allting automatiskt. De inser inte att man måste göra pappersforskning också och skicka in ett släktträd annars är det omöjligt att hitta den gemensamma länken. Nu började jag bli irriterad.

Några av träffarna hade i alla fall ordentliga släktträd.

Det var när jag började titta närmare på dem som jag blev arg på riktigt.
På en anmoder, Ingeborg som levde på 16/1700-talen, hade jag hela 94 träffar. I 80 av träffarna hade hon fel efternamn. Börjesson! En kvinna på den tiden hette inte Börjesson!
Valborg Mattsdotter Liukkoinen hette aldrig Josefsson, Ikoinen, Jönsson eller Orainen men hos My Heritage har fått alla de namnen, hennes mäns namn.
Till en början tänkte jag i min enfald att det nog berodde på att amerikanska släktforskare inte förstår vårt namnskick men fel namn dök också upp hos svenska släktforskare och ganska snart insåg jag att det är ett systemfel hos MyHeritage. Om man inte går in i inställningar och ändrar till ”visa namn som ogift” så får hon automatiskt mannens efternamn.

Jag har gått i pappas hårda skola och lärt mig att alltid använda en kvinnas födelsenamn, att alltid kolla källor, att aldrig lita på andras uppgifter utan att kolla, kolla, kolla. Tack pappa!

Om man döper om en kvinna kan man inte längre hitta henne i andra dokument, bouppteckningar, domböcker mm.

Varför är det viktigt?
Därför att det är en förutsättning för seriös forskning.
Därför att alla har rätt till sitt namn.

Jag kontaktade MH och påtalade felet. De var helt oförstående och tyckte att jag skulle kontakta den webmaster som har felaktiga uppgifter. De är hundratals, tusentals…

Då och då ber de mig ange mitt släktnamn. En genealogisk tjänst som inte kan hantera patronymikon är inte pålitlig. Jag har massor av Hanssöner men Hanssons son heter inte Hansson, inte hans pappa heller. Detta förstår de in på MH och har inte anpassat sitt system efter det.

Jag får flera mail i veckan om att jag har fått träffar, om att de hittat släktingar, bilder och dokument som jag kan lägga till i mitt träd ”med bara några klick”. Ja, det står så! Fast det borde stå att jag ska kolla om dessa förslag kanske har anknytning till mitt träd.

Riktigt tokroligt blev det häromdagen när jag fick en bild som sades visa Nicholaus Thoreri, en präst som levde runt år 1600.

Jag vet inte mycket om Thoreri men jag förstår att han inte såg ut så där.

En Googlesökning berättar att det är den ryske konstnären Ivan Shischkin.

Periodvis använder jag Ancestry, det har jag skrivit om tidigare
https://gunvorsanor.wordpress.com/2016/04/29/ancestry-eller-inte/
Där måste man naturligtvis också vara försiktig med andras uppgifter, kolla, kolla, kolla.
Via Ancestry har jag kommit i kontakt med seriösa släktforskare, vi har utbytt fakta och källor, rättat uppgifter när vi hjälpts åt att komma vidare i källorna.
Ancestry bombarderar mig inte med mail. När jag själv väljer att leta ger de tips på andra släktträd men uppmanar mig inte att okritiskt lägga till poster. De säger att jag ska granska tipsen, det är en helt annan sak än att föreslå att jag ska lägga till uppgifter ”med bara några klick”

Bästa stället för seriös diskussion är ändå Anbytarforum!

Jag är inte ensam om min kritik mot MH. Mycket kunnige Ted Rosvall skriver så här:
https://www.rotter.se/blog/entry/myheritage-really

På Trustpilot läser jag många inlägg från personer som är missnöjda med kundkontakt och kostnader.
” För samma peng som ett Myheritage-abonnemang kostar på ett enda år, kan du istället köpa ett släktforskningsprogram, Sveriges Dödbok, Sveriges befolkning m.m. som du äger på livstid. Det bidrar betydligt mer till din släktforskning.” skriver en person.
Gudskelov har jag inte lagt ut några pengar än och inte lämnat ut mitt kortnummer.

Min kritik gäller huvudsakligen det genealogiska slarvet.

Och nu fick jag ett mail från MyHeritage att de har Eurovisionsrea!  Who cares!

 

 

Den första Amerikafebern

En kväll såg jag filmen Kalmar Nyckel jakten på Nordamerikas rikedomar, om amerikanerna som byggt en kopia av skeppet som förde de första svenskarna till New Sweden 1638. Några dagar senare hittade jag Per Lindeströms skildring från hans resa 1653–54. När jag såg hur detta hängde ihop med min berättelse om Valborg Mattsdotter Liukkoinen, som levde i Lekvattnet och Gräsmark på 1600-talet, var jag fast.

Den första och osannolika Amerikafebern utbröt i Värmlands skogar  i mitten på 1600-talet.

De första svenska amerikafararna hette inte Karl-Oskar och Kristina.  Andrew Peterson, Wilhelm Mobergs inspiration till utvandrarromanerna, reste först 200 år senare.

De första hette Måns Nilsson Kling, Reorus Torkillus (präst), Herman Andersson och Johan Svensson. Tillsammans med 23 soldater, vars namn jag inte vet, och en huvudsakligen holländsk besättning reste de redan 1638 med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. De reste inte till USA som ännu låg långt fram i tiden. De reste till Delaware men kallade det Västindien.

Det var mitt under brinnande krig, trettioåriga kriget pågick för fullt. Det fanns ännu inga svenska sjömän som kände till vägen till Amerika. Man tog hjälp av holländare.

Avsikten med resan var att etablera en svensk handelskoloni, Nya Sverige, och skaffa pengar till det dyrbara kriget. Man kunde inte avvara särskilt många skepp och soldater. När Kalmar Nyckel och Fågel Grip seglade hem till Sverige blev bara några tiotal soldater kvar. I 2 långa år fick de vänta på förstärkning.

När Kalmar Nyckel återvände 1640 kom också några få ”freemen”, nybyggare. En av dem var Per Gunnarsson Rambo, anfader till den amerikanska släkten Rambo.
Senare samma år kom ytterligare ett skepp, nu med 20 familjer, eventuellt holländare.
Kolonin fylldes sakta på men drabbades av sjukdom vilket gjorde att antalet invånare fortfarande var väldigt litet.

Hösten 1641 kom Kalmar Nyckel på sin tredje resa. Nu kom det fler kolonister, några av dem var ”finns”, skogsfinnar. Inte alla hade åkt frivilligt. Personer som saknade stadig hemvist, t ex
s k lösfinnar kunde beordras att åka. Brottslingar kunde välja emigration i stället för hårda straff i Sverige. Någon var dömd för horsbrott, någon annan för olovligt svedjande. Mördare och grova brottslingar ville myndigheterna inte skicka dit, de kunde skrämma bort andra nybyggare.

Kolonin växte alldeles för sakta. 1648, efter 10 år, fanns knappt 100 män plus kvinnor och barn.

Det var nu Amerikafebern bröt ut!
1649 skickade skogsfinnen Mats Eriksson från Värmland en skrivelse till Stockholm. Han och 200 andra finnar ville få tillstånd att flytta till Västindien.


Källa: Lantmäteriet

Från 1640-talet och framöver fortsatte skogsfinnar att ge sig iväg mot Amerika.
Varför?
Vad lockade dem?
Vad hade de för möjligheter att förstå vidden av en sådan resa?

De höll ju som bäst på att etablera sig i Värmland.
Vid svensk-norska gränsen ville myndigheterna ha bofasta, trogna undersåtar. Finnar som var experter på att bo och odla i skogen lockades till västra Sverige.
1638, när Nya Sverige etablerades, pågick inflyttningen för fullt. I de tidigare nästan obebodda skogarna bröts mark, rökstugor, badstugor och rior byggdes.

Flydde de?
Sverige var i krig, 30-åriga kriget pågick till 1648. Det följdes av Nordiska krigen 1655 – 1661 och Skånska kriget 1675 – 79. Fred och frihet från utskrivning kunde man aldrig räkna med.

Det till synes eviga kriget pågick huvudsakligen på kontinenten men dessa nyinflyttade fick uppleva något som inte många svenskar upplevde: krig på svensk mark, Hannibalsfejden 1643 – 1645, Krabbefejden 1657 – 1660 och Gyldenlöwefejden 1675 – 1679
Ofredsåren var hårda. Människor dödades, gårdar brändes och boskap stals. Man grävde ner värdesaker och skyddade sig så gott man kunde men hade inte fått det trygga liv man drömt om.
Kanske tänkte man att resan till Västindien inte kunde vara värre än den havsresa de gjort mellan Finland och Sverige men en resa till fred och frihet.

De gav sig iväg, först via Göteborg, men efter 1655 via Oslo och Amsterdam.


Göteborg, teckning av Johan Litheim, underlag till gravyr för Suecia antiqua et hodierna.
Källa: Suecia

Mötet med Göteborg var säkert en imponerande upplevelse.  Migranterna var inte ovana att färdas, kanske hade de varit i Stockholm, kanske i Gävle, men någonting som Göteborg hade de aldrig sett.
Göteborg var vid den här tiden en ny stad, anlagd 1621. Allt var storslaget och nytt i detta fönster mot världen. https://www.youtube.com/watch?v=xdzOGq4qijM

Många hade sålt allt de ägde.

De var många, alltför många.

1654 var det meningen att två skepp, Gyllene Haj och Örn, skulle avgå men Gyllene Haj hade blivit svårt skadad under resan från Stockholm till Göteborg. 350 personer klämdes in ombord på Örn men ca 100 familjer lämnades enligt uppgift kvar på kajen.

Det är svårt att veta exakt vilka de var som for iväg, passagerarlistor saknas till stor del. Från kolonin finns kyrkoböcker och handelsanteckningar, så vi vet lite mer om vilka som kom fram.

Från Lekvattnet/Fryksände vet vi:
Finnen Daniel Andersson är så gammal och fattig att han ej längre förmår klara sina utlagor utan överlåter hemmanet till Cronans Befallningsman och änmar resa till Westindien tillsammans med 5 hjon som är skrivna hos honom och ”de andra finnarna”. Sen ratades Daniel och hans hustru i Göteborg, fick ej följa med!
Vilka var de, de 5 hjonen och de andra finnarna?

På Spettungen fanns 1674 en man, Anders, en gammal grå man som varit ”efter order” till WästIndien. En återvändande soldat satt alltså uppe i Finnskogen och kunde berätta om det avlägsna landet!

Enligt framforskade listor över personer fanns det en soldat Anders Andersson, finne, soldat, tjänstgjorde på Tinicumön, återvände med Printz 1654 (Ilmonen 1919). Är det Anders i Lekvattnet?

Anders kan man läsa om i den innehållsrika skriften ”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda” av Gabriel Bladh och Peter Olausson.
Där finner man också en notis om en man i Arnsjön, inte långt från Lekvattnet. Oluff Håcken, finne, gifft, vng karl, född i Bergzlagen, fölgde sine föräldrar hijt liten, men de drogo medh de andra hans syskon åth W.Indien, han hafr intet pass, och intet ondt giort här i bygden.

I fantasin och i gamla dokument har jag vandrat runt i Lekvattnet och Gräsmark för att följa Valborg Mattsdotter Liukkoinens liv (se länk ovan) och nu förflyttar jag mig i tanken tillbaka till 1600-talets Finnskog. Mina perspektiv vidgas och jag blir så nyfiken. Hur gick samtalen på bygden?
Vilka av familjen Liukkoinens vänner och bekant åkte? Varför ville ingen av Valborgs 4 kusiner bruka hemmanet utan lämnade det till hennes far? Tänkte de ge sig iväg?
Vad sa man när soldaten Anders kom tillbaka? Samlades man för att lyssna på honom? Vad sa man när stackars Daniel Andersson kom tillbaka tomhänt?
I kolonin fanns 1715 två män, Hendrick Jöransson Orrhan och Jöran Jöransson Orrhan, som antas vara söner till Jöran Jönsson, en nybyggare som kom med Örnen 1654 (källa: The Swedish Colonial Society, Facebook). Orran är en vanlig förvanskning av Orainen, var de släktingar till Valborgs man Per Jönsson Orainen?

Jag läser domböcker, sida upp och sida ner, för att få fler ledtrådar. Ett antal torp i Fryksdals härad noteras stå öde. Det kan finnas många anledningar men min fantasi sätter igång; hade ägarna smittats av Amerikafebern?

Så många frågor pockar på svar. Jag får finna mig i att jag ändå fått veta mycket om människorna i Finnskogen på 1600-talet. De var inte så isolerade och enstöriga som många har ansett. De var migranter, de var en del av världen.

Bland de många namn man forskat fram och presenterat bl a på rootsweb.com
finns många som uppges komma från Fryksdalen, många med tillägget finn, the finn.

Om nybyggarnas öden i den New Sweden finns mycket skrivet. Många amerikaner har sina anor här. Som för alla andra människor på 16- och 1700-talen var framgång i livet inte givet. För en del gick det illa, de drabbades av sjukdomar, död, fattigdom. För andra gick det väldigt bra och de kom att spela roll i uppbyggandet av USA. Redan 1655 när Sverige förlorade kolonin kom de att byta nationalitet.

Nationalitetstänkandet var på 1600-talet helt annorlunda. Holländare kunde bo på svensk mark, svenskar på holländsk. I de stora ”ärofulla” krigen stred män av olika nationalitet sida vid sida och kunde byta sida när som helst. Man tillhörde den grupp som man svor trohet.
Och uppe i Värmland, vid svensk – norska gränsen, gick skogsfinnarna fram och tillbaka över gränsen. Många släkter fanns på båda sidor. Synen på vem man var kunde förändras när gränsen passerades. Den som i Sverige var efterlyst för mord kunde snabbt bli norsk och därmed en hjälte som slagit ihjäl en fiende.

Per Lindeström hette en fortifikationsingenjör som reste över med skeppet Örnen 1654.  Ombord fanns, förutom besättningen, 350 nybyggare.
Lindeström återvände till Sverige efter kolonins fall 1655. Många år senare skrev han ner sina minnen i boken
Per Lindeströms resa till Nya Sverige 1653 – 1656
Skildrad av honom själv i hans handskrift
”Geographia Americæ eller Indiæ Occidentalis beskrijffningh”

Jag hade tänkt göra några utdrag ur boken, något om de förunderligheter, faror och hemskheter som mötte en 1600-talsresenär men han skriver en osedvanligt krånglig och svårläst 1600-talssvenska så jag skriver några referat. Detta var inte den värsta resan men jag vill helst berätta om en resa där de flesta faktiskt kom fram till Amerika.

Om avfärden
Det var lätt att få tag på gott folk, många fler än man förmådde frakta över havet. En del ville resa för att de längtade ut att se världen, en del för att bedriva handel och en del för att bosätta sig där borta med hustru och barn. Bland dem som ville följa med fanns några med dåligt rykte som blev avvisade men av dem man velat ta med måste ändå omkring 100 familjer, ”gott, uppriktigt folk” lämnas kvar. Dagligen ökades antalet väntande på kajen men det fanns helt enkelt inte plats ombord. De stackare som lämnades kvar hade sålt allt de ägde, husgeråd, boskap och egendom i övertygelsen att de skulle komma med.
Staden var säkert mycket fräschare än många andra större städer men bland dem som väntade på att få resa denna vinter måste situationen ha varit kaotisk. De väntade på att Örn skulle komma från Stockholm, där drottning Kristina redan i september 1653 gett order om resan. I oktober lämnade man Stockholm men hade motvind och kom först i december till Göteborg, efter 6 veckors seglats.
Den 2 februari 1654 lämnade Örn Göteborg.

Vad man kan möta på havet
Under färden i östra passagen fick de mycket av ”den flygande fisken som hade vingar sådane som flädermusen”
Där harpunerade de också ”osägelig mycken fisk, nämligen sjöhundar eller sjösvin”, som koktes åt folket som en grov spis. När den är kokt är fläsket på den vitt som en vit ost och köttet svart som kol.
Dolfin eller Delfin fångades med drag och den ”fisken” ansågs bra att äta och bekom en människa helt väl.
Taskkrabbor fångades med håv.
Räkor gick så tjockt att man ”intet kunde se vattnet därföre”. De fångades också med håv.
Så berättar Lindeström om ”sjökåerne och Sirenernes ljuvelige stämma”. I passagerna kan man se och höra dessa mer än på andra orter. De förebådar storm och oväder men i passagerna är det alltid vackert, stilla, tempererat väder så stormen kommer annorstädes. Havsfruen flyter ovanpå vattnet med 10 eller 12 famnar långt guldglittrande hår, som släpar efter henne, glänsande mycket ljuvligt i solen  (det är egentligen mycket längre men det kan inte våra ögon se). Hon sitter på vattnet, mycket däjelig och vit, med en spegel i handen. Då kom också sirenerna fram, spelandes på allehanda instrument, så ljuvligt stämda att man måtte sprungit i havet, ja så att det som var livlöst måtte dansa menandes att himmelriket var på färde att nalkas. Några sjuka passagerare hoppade i havet. De som hoppade i på dagen kunde man rädda men de som om natten hoppade ut genom kanonportarna kunde ingen rädda.

Huru satan grasserar i Dover och på anda platser i England
Vid Englands kust måste man passera en skräckinjagande borg. Där fanns på ett högt berg utanför Dover ett skönt, starkt befäst slott. Det hade tidigare stått inne i staden Dover men på en natt hade Satan med konst och makt flyttat det till det höga berget. Där hölls nu Satan och hans anhang. Där kan ingen människa vara fredad från hans frestelser, där brinner det om natten ”likasom det stodo uti ljusan låga”. I England fanns många sådana slott och fortifikationer som Satan hade sådan makt över att ingen människa kunde bo eller vara där.

Om sjukdomar
Folket på Örn levde tätt hoppackat och drabbades av flera ”häftige och smittsamme sjukdomar såsom brännesjukan, frossan, rösotan och kvinnor, som födde barn, så att där var en sådan klaga och jämmer att en människa, om hon hade än itt stenhjärta, så måtte hon ändock givit sig till sorg och ängslan över det eländiga tillståndet.” Många dog, stundom begravdes 3, 6, 8 och 9 lik i havet.
”Den onaturlige solen” brände, man kunde steka en sill på däcket. ”De gemena” hade inga kläder att byta med och plågades svårt av ohyra. De måste nöja sig med rutten mat och vatten som var så ruttet att det stank som värsta as och i vattnet växte maskar så långa att man kunde dra ut dem en hel aln. På detta hade Lindeström en lösning som han dock inte hann tillämpa: vatten ruttnar 3 gånger, mellan varje gång det ruttnat kan det vid pass åtta dagar smaka rent och friskt. Men när det har ruttnat tredje gången, så ruttnar det aldrig mera, och då bliver det klart, skönt, sött och ljuveligit att dricka.

Överfarten varade 3 veckor, från 26 mars till 16 april, då kom de till den engelska hamnen på ön S:t Kristoffer.
Man kan undra om de ovan beskrivna rikedomarna på ”fisk” inte kom ”de gemena” till del.

Om krig och fientligheter
När de lämnade Calais och närmade sig Dover kom 3 stora engelska fregatter efter dem och besköt dem med kanoner för att de skulle stanna. Det var krig mellan England och Holland och nu trodde engelsmännen att de var förklädda holländare, än mer så när de hörde kaptenen tala holländska. För att tvinga Örn tillbaka till Dover sköt de ”så att taglen och spröterne flögo av på vårt skepp och gjorde sig redo till slags.” De tvingades alltså tillbaka till Dover men väl där fick de engelskt passport och behandlades väl.

Den 11 april kom tre turkiska skepp emot dem i fientliga avsikter. Man slog genast larm och förberedde sig för slag. Men situationen ombord var eländig. Kanonerna på kanondäcken var belamrade med osägelig bråte, folkets kojor, kistor, tinor och allehanda annat. Man beslöt sig för att skjuta med de två stora kanonerna på akterdäck och fyra små som fanns på däck. Sen bar man upp alla sjuka, halvdöda, ställde en frisk, en sjuk, en frisk… så att de stöttade varandra och delade ut gevär, ”musketörer”, stormklubbor, spjut och vad de orkade hantera. När alla stod uppradade bars brännvin fram för att styrka dem. Så avlossades de två stora kanonerna. Turkarna verkade tveka, så man fattade mod och sköt igen. När fienden såg att de var så manstarka gav han sig iväg. ”Gud beskyddade oss särdeles och ville intet så hava, att vi uti en sådan grym tyranns händer råka skulle.”

Om väder och svårigheten att navigera
Den 16 februari kom man till staden Calais i Frankrike. Då var kaptenen så förvirrad att han inte visste vilken ort de kommit till. Under 14 dagar hade man inte kunnat ”taga någon höjd” p g a det mörka och dunkla vädret. Kaptenen förstod inte att man kommit så långt så snabbt, Örn måste ha fått vingar och skjutit sig fram som en örn.

Efter ett mellanspel i England lättade man ankar den 3 mars, tog kurs ut åt västerhavet och mötte en gruvlig, hiskelig storm. I två och en halv veckas tid hade man åter så mörkt väder att man inte kunde ta höjd och till slut visste man inte var man var.

Den 20 mars kom man till Kanarieöarna. Återigen hade vädret ställt till det. Återigen var kaptenen förvirrad och kunde inte tro att de kommit så långt ur sin rätta kurs.

Efter diverse missförstånd blev man ändå väl mottagna på Kanarieöarna och stannade där till den 26 mars. Sedan tog överfärden 3 veckor, den 15 april siktade man ”Carijbesöjarne” och den 16 ankrade man på S:t Kristoffer.

Per Lindeström beskriver de geografiska förhållandena. Han ger oss en bild av den tidens väldigt vaga begrepp. Han tror att Kanarieöarna upptäcktes av Columbus, att Kanarieöarna räknades till samma ”indianske insuler” som Kuba, Haiti och Yukatan.

Den 20 april lämnade man S:t Kristoffer, den 1 maj befann man sig utanför Virginias kust. Här blev Örn överraskad av ”norcanen”. Det blixtrade och dundrade, stormade och blåste. Det kom så snabbt på att man inte hann reva. Alla deras segel flög till sjöss som om de varit avskurna med knivar. Skeppet kastades omkull så att masterna låg vågrätt. Folket som befunnit sig på ena sidan flög på dem som var på andra sidan. Några kastades i havet och kunde inte räddas. Det fanns inget annat att göra än att fälla masterna och låta dem fara till sjöss. Omsider kom vår Herre till hjälp i deras yttersta nöd, skeppet började sakta väga rätt igen. Man satte upp små master och fäste segel så pass att man kunde ”skrapa sig fram” till Virginiabukten. Där blev man liggande några dagar för att reparera och få upp segel.
Nu hade Örn varit på väg i 3 månader och ännu var man inte framme.

Framkomsten
Den 5 maj fortsatte man sin ”indianske resa”
Den 12 maj ”kommo vi till caput Henry in Virginia, sedan vi uti 6 dygn hade seglat tillbaka och visste icke rättare, än det var caput Hinlopen, menandes oss för någre dagar sedan hava seglat Novae Suecia Bay förbi, och kastade där ankar.” Man hittade inte Delawares mynning!
Den 13 maj seglade de in i ”Virginia Bay” och råkade ut för så starka vindar så att alla segel for till sjöss. De var också ytterst nära att gå på grund.
Den 14 maj fick de kontakt med engelsmän som kunde berätta var de var. Då var skeppsmännen åter så förvirrade att de inte visste riktigt var de var.
Den 15 maj sändes en båt i land efter friskt vatten.
Den 16 maj fortsatte resan med 2 engelska skutor i följe.
Den 18 maj kom man till Novae Suecia Bay.
Den 19 maj låg man ”stilla för motväders skull”.
Den 20 maj kom man fram till Älvsborgs skans som man fann förfallen och övergiven p g a den stora myckenheten myggor.
Den 21 maj skulle de passera skansen Sandhoeken som, trots att den låg på Kongl:e Maj:ts land i Sverige, besatts av holländare. Efter både skottlossning och förhandling återtogs skansen som fick namnet Trefaldighet eftersom det intogs på Trefaldighetssöndagen.
Den 22 maj seglade man äntligen fram till fort Kristina. ”Och var då, Gudi ära, vår framresa till den ort vi oss i Väst-Indien ärnat hade, lyckeligen fulländat och avlupin.” Allt folket kunde tas iland och i skansen bli omhändertagna på bästa sätt. ”De voro få i livet av den myckenhet , vi från vårt kära fädernesland medbragte, utan mestadels på vägen utdöde, och av dem, som behållne voro, så voro de mestadels sjuke etc.”
Resan hade tagit 3 månader och 20 dagar.

1655 förlorade Sverige sin koloni till Holland. Helt ovetande om detta var  ännu ett skeppslast nybyggare på väg över Atlanten. Deras ankomst blev lite omtumlande, men det är en annan historia.

Vill du läsa mer om hur det gick? Jag rekommenderar helt enkelt att googla på Kalmar Nyckel,  Nya Sverige eller New Sweden. Det finns massor skrivet, en del fantasifullt och patriotiskt, annat mycket seriöst.
Just idag, 2019-04-08, läste jag på The Swedish Colonial Society´s facebooksida att man ska sätta igång reparation av huvudbyggnaden på the New Sweden Colonial Farmstead i Governor Printz Park i Tinicum.
Minnet av New Sweden hålls vid liv!

Källor:
https://www.youtube.com/results?search_query=kalmar+nyckel+the+forgotten+journey
”Vandrat hit som andra finnar att söka sin föda” av Bladh & Olausson
http://sites.rootsweb.com/~nycoloni/nswships.html

 

Bolster

Fryser du i vinterkylan?
Drar du en extra pläd över dig när du ska sova?

Tänk då hur de frös i stugorna förr i tiden! Ja, i slotten också förresten.
Det gick åt mycket ved för att försöka hålla kylan ute men på natten trängde den sig in genom springorna och på morgonen var det is på vattnet i hinken.
Även de som hade tak över huvudet riskerade att frysa ihjäl.
Vi kan tacka bolstren för att de överlevde, för att barnen överlevde och för att vi finns till nu.

Jag läser bouppteckningar för att försöka få en bild av hur mina förfäder hade det. En del var utfattiga, andra hade det ganska gott. I många, många hem var bolstret det allra mest värdefulla av inventarierna. Ibland hade man flera, ibland hade man bara ett som hela familjen fick samlas under.

Här kommer några exempel på hur det kunde se ut:


Källa: Arkiv Digital Vifolka häradsrätt (E) FII:22 (1826-1828) Bild 130 / sid 253
Torparen Sven Börjesson dog i nervfeber 1826. Då var han 45 år gammal och efterlämnade hustru och 4 barn.
Inget annat han hade värderades till över 10 rd. I hemmet fanns t ex
ett väggur 6:32
en vävstol 1:16
en kärra 5:16
2  järngrytor 3:16
en blå rock 4:-
en blå forpäls 3:32
1 röd ko 9:-
1 gris 1:16
Stugan var värd 66:32, fastigheten 300:-, så 13:16 för ett bolster var väldigt mycket pengar

 


Källa: Arkiv Digital Vifolka häradsrätt (E) FII:24 (1832-1835) Bild 60 / sid 113
Så här såg det ut i bouppteckningen efter den fattige torparen Börje Svensson i Hadelö, Mjölby, Östergötland.
Stackars Börje, som drunknade 1832, hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till. I bouppteckningen har han mer skulder än tillgångar. Han efterlämnar änka och 3 barn (varav ett i magen) och i den familjen får man enas om 1 bolster värt 10:-

 


Källa: Arkiv Digital Sunnerbo häradsrätt (G) FII:25 (1816-1817) Bild 976 / sid 1880
Sven Holmqvist var häradssnickare i Ryssby, nära Ljungby. Han dog 1817. Han hade naturligtvis en massa verktyg, det är de som räknas upp t v om Säng och Linkläder. Inget av verktygen var värt ens 1 riksdaler, endast hyvelbänken var värd lite över 1 riksdaler.

 


Källa: Arkiv Digital Allbo häradsrätt (G) FIIIa:26 (1841-1844) Bild 353 / sid 695
Änkan Kerstin Månsdotter dog i Stockanäs, Stenbrohult 1841. Kerstin var av lite bättre familj. Hon hade en gård, en häst värd 33 rd , några värdefulla kor, ett väggur med fodral värt 16 rd, en del värdefulla kopparsaker. Hon hade förråd av säd och potatis för 49 rd och gott om foder till sina djur. Ändå är bolster och dynor bland hennes värdefullaste ägodelar.

 


Källa: Arkiv Digital Fryksdals nedre tingslags häradsrätt (S) FII:8 (1821-1824) Bild 199 / sid 391
Bonden Nils Jonsson gick bort 1821.  Han hade en hyfsad liten gård vid Grässjön i Gräsmark. Utöver djuren och skörden var bolstret det värdefullaste i hemmet.

Inte långt ifrån Grässjön, där Nils Jonsson bodde, fanns det några som löste problemet med kylan på ett annat sätt.


I Finnskogen bodde man i rökstugor.
Det fanns de som talade illa om rökstugorna, som tyckte att de var smutsiga. De kom att associeras med fattigdom och elände. Men, herregud, människor var fattiga överallt, även på de rika skånska och östgötska slätterna.

Skillnaden var den fantastiska rökugnen! Det stora stenmagasinet lagrade värmen så att man kunde hålla värmen även under den kallaste vinter.
I bouppteckningarna hittar jag inte många bolster i dessa hem. De klarade sig ändå.
Det var också så att barnadödligheten var lägre på Finnskogen. En teori är att barnen kunde sova i sin egen vagga och inte blev ihjällegade i mammans säng.
Eller bara att de inte frös ihjäl!

BOUPPTECKNINGAR EFTER LANTHANDLARE – EN TITT IN I 1880-TALET

1890 gifte sig Kajsa Nilsdotter och Anders Eklöv. De bosatte sig på Nedre Spettungen i södra delen av Lekvattnets socken.

Innan det blev bestämt att Anders skulle ta över gården efter sin morbror hade han andra planer. Bl a funderade han på att bli handlare.

Har du besökt en lanthandel?


Lanthandel på hembygdsgården Kollsberg i Torsby


Kollsberg, Torsby

Med ett barns ögon minns jag lanthandlarna som fanns på 1950-talet, glasburkarna med godis, alla förpackningar med gryn och kakao och tvättmedel, stövlar och skridskor som hängde i taket, klänningar och förkläden, sockerdricka, kaffekoppar, diskarna med alla lådor, papperspåsar och strutar och färskt gult närproducerat smör.

Men så här såg det inte ut 70 – 80 år tidigare.


Kollsberg, Torsby

1846 blev det tillåtet ha handelsbod på landet, men då måste den ligga minst 3 mil från staden. Redan året därpå fanns det 960 lanthandlare. Det fanns ett stort uppdämt behov.
1864 försvann bestämmelsen om 3 mils avstånd och 1870 fanns det 4300 lanthandlare.

Handelsbodarna kom att få stor betydelse för landets ekonomiska utveckling.
Huvuddelen av befolkningen, ca 4,5 miljoner, bodde på landsbygden och det är klart att det satte fart på hjulen när de började handla mer.
Det handlaren inte hade i sitt standardsortiment, kunde han beställa.

Vad betydde de för bygdens invånare? Vad kunde farmors farmor och hennes grannar köpa?

Jag tittar närmare på några bouppteckningar i Östmark 1872, i Rådom och Lekvattnet 1880 och i Lekvattnet 1891.
I den här trakten fanns ännu fler handlare men genom att titta på bouppteckningarna efter dem som avlidit fick jag tillgång till förteckningen över hela deras lager. Allt antecknades!


Direkt efter hemmet och de privata tillhörigheterna följer förteckningen över varulagret

Jag läser och läser, sida efter sida med underbara varor. Jag känner mig som när jag på 60-talet fick åka till storstaden och gå på varuhus, titta och pilla på plånböcker, nipper, hårspännen, schampo, anteckningsböcker, pennor och suddar.

Det som slår mig först är att det fanns så mycket tyger av alla de slag, sybehör och garn, band och ganser och massor av knappar, söljor, häktor, hyskor och hakar, krinolinfjädrar, kragar, hjärtvärmare, kantband, svettremmar, mösskärmar, stormremmar (rem normalt placerad på mössas framkant o. vid kraftig blåst använd som hakrem).  Valfiskben (barder?) användes till snörliv/korsetter.

 

Det fanns mycket att välja på: helylledoffel, mollskinn, kasinett, tageltyg, regnkapptyg, domestik, siden, sits/zitz/chintz, piké, kalikå, twills, orlin, sadelgjordsväv, bolstervarväv, flanell, sammet, ytterrockfoder, lamafoder, byxhängselväv.
Tillsammans med alla vackra band och alla vackra knappar, (agat, stenkol, pärlemor, porslin mm) lockade det hemsömmerskorna till nya stordåd.
Och som de sydde! Vi ser på gamla fotografier hur duktiga de var.
Ull och lin hade man tidigare framställt hemma. Nu kom bomullen stort både som tyg och som stick-och virkgarn.
Färgämnen och kemikalier för textilfärgning gav ännu fler möjligheter för de duktiga hantverkarna.

Det mesta var material för att tillverka kläder hemma men ett par ylletröjor, några mössor, halsdukar, sidendukar, hängslen, fanns också.

Även skor tillverkades lokalt. Bara enstaka kängor eller skor fanns till salu men man kunde köpa skinn, läder, sulläder (amerikanskt, Göteborgs- ), bindsulläder, klackjärn, sylspett (verktyg för skomakare), nubb, skohammare, skoknappar, skogarn och blanksvärta.

Det fanns inte så mycket matvaror, det mesta producerades hemma på jordbruket.
Salt var viktigt och socker, sockertoppar och sockeryxa.
Kryddor satte färg och smak på den hemlagade maten; kanel, nejlikor, ingefära, bittermandel, svartpeppar och starkpeppar, anis, kardemumma, pomeransskal, kummin, saffran
Inget kött fanns till salu men salt sill och torrfisk, t o m 20 skålpund sämre fisk!
Makaroner fanns, de lär ha funnits i Sverige sedan 1600-talet, och havregryn, vetemjöl, råg, rågsikt, potatismjöl, ärtor och ättika.
Risgryn, sviskon, russin, te och kaffe kom med en fläkt från fjärran land.
Småbröd och kex låter som moderniteter, allt bakades annars hemma.

Något som kallas ”maskfrö” satte myror i huvudet på mig, det visade sig vara torkade blomställningar av Artemisa cina, en malörtssläkting som importerades från  Asien och användes som maskdrivande medel. Pulvret är grå-grönt med aromatisk doft och bitter smak.

Tvål och såpa fanns men inga förpackningar med färdigt tvättmedel, inget schampo, ingen tandkräm.

Nästan allt såldes i lösvikt. Det vägdes på våg eller mättes med mått. Det gick åt många papperspåsar, hos Erik Olsson i Lekvattnet fanns 8600 st. Dessutom fanns tomsäckar och säkert vek man strutar.

Det fanns en del porslin, tallrikar, glas och supglas, kaffekoppar, karotter, stekpannor, brödkorgar, tombuteljer, bleckhämtare, några borddukar och vaxdukar men inte väldigt mycket husgeråd.
Barnflaskor och dinappar dök också upp.

12 stora grytor om 75 kannrum (=195 l) var kanske tvättgrytor.

Mycket material behövdes till hus och gård: eldon, brandsprutor, järnband, järnplåtar/valsplåtar, mässingstråd, spik och nubb i olika dimensioner, tumstock, timmermanspennor, några yxor, liar, brynen, pennknivar, navare, tapeter, hänglås, gångjärn, reglar, fällknivar, ullsax, kuplampor, lampor (fotogenlampor var det som gällde på den här tiden), lampglas, lampvekar, fotogen, fotogenkran, nattkärl, kakelugnsventiler, mässingskranar, repvaror, 40 små fönsterrutor, diamanter, rödfärg, terpentin, linolja, salpeter, förhydningspapp, vagnssmörja, hästskor, hästskosöm, tömmar, grimskaft, långrev, metkrokar, 3 st guldlister.

1 tandkrok, för utdragning av tänder, låter skrämmande.

Färdiga skruvar fanns men också skruvskiva (en stålskiva med ett antal med inre gängor försedda hål av olika storlek, genom vilka skruvämnen till små skruvar skruvas för att förses med gängor).

Till jakt och stenarbete fanns hagel, jaktkrut, bergkrut, stubintråd, kruthorn, knallhattar och patronhylsor.


Knappar, knappar, knappar hos HJ Eriksson i Långerud, Östmark 1880.

Till byn hade det kommit massor av saker som satte färg på tillvaron!

Nu kunde man glädja sig åt både nyttigheter och flärd:
papper, skrivdon, kuvert och munlack (små ”oblat” av vete- eller majsmjöl som man fuktade och förseglade brev med), frimärken, postpapper, blomsterkort, blyertspennor, stålpennor, stift, bläck, linjaler, lackstänger, griffeltavlor och grifflar,
psalmböcker, katekeser, biblisk historia och Nya Testamentet, ABC-böcker, almanackor,
glastavlor, munharmonikor,glasögon, glasögonfodral, urkedjor, urnycklar, klocksnören, speglar, broscher, halsband, kammar, hårnålar, kråsnålar, sidenslipsar, portmonnäer, paraply, 1 termometer, vaxljus, stearinljus, fingerringar, giktringar (fingerring av koppar o. zink som användes som botemedel mot gikt o. reumatism.)

Men vad använde man ben till? På ett ställe fanns 700 kg!


Handlanden Erik Olsson, Västerstrand, Lekvattnet 1880. 40 fot salt förvirrade mig men avser 40 kubikfot. 3 kistor innehållande söndrigt glas.


1891 hade man gått över till meter och kilo, det underlättar läsningen för oss.

Något som inte fanns, eller som det fanns mycket mindre av än jag väntat mig var brännvin (endast en av affärerna hade det) och tobak.

Hembränning var officiellt förbjuden, så hur såldes brännvin?
I Rådom hade handlaren Muskat, Picardon (vin) och Cognac.
I Lekvattnet 1880 fanns 2 kannor vin.
I Östmark 1872: 23 ½ kannor brännvin.
Någonstans har jag hört att brännvin levererades 1 gång i månaden till dem som skrivit upp sig på en beställningslista.

Tobak hade ända till den här tiden odlats hemma och gränsbefolkningen hade köpt mycket tobak från Norge. Var det fortfarande så? Eller gömmer sig tobaken bakom ord som jag inte känner till? Om det står kardus, är det då tomma dosor eller är det tobak i?

De flesta handlade ”på bok”. Handlare skrev upp det man köpte i sin bok och man betalade en gång i månaden. Den som inte hade pengar när det var dags att betala kunde råka riktigt illa ut, att stå i skuld till handlaren kunde innebära att man fick lämna ifrån sig skog eller mark. En del handlare skapade sig en förmögenhet på markaffärer.

Efter varuförteckningen i bouppteckningen kommer alla fordringar. Här kan vi se, hemman för hemman, var kunderna kom ifrån, kanske hittar vi våra släktingar här.


Jominsann! Här hittar vi folket från Spettungen! Anders Henriksson var Anders Eklövs farbror, även kallad patron på Spettungen.

Anders Henrikssons hushåll hade handlat och skrivit upp. Men Anders Henriksson hade också levererat varor eller gjort andra affärer med handlaren som hade en skuld till honom på över 1000 kronor.

I förteckningen över skulder ser vi varifrån långväga varor inhandlades: Karlstad, Göteborg, Charlottenberg, Torsby, Vägsjöfors Bruk, Kristiania, Borås, Stockholm.

Jag har stött på så många konstiga, ovanliga ord. Jag har haft stor hjälp av att Svenska Akademien i september 2017 lanserade sidan svenska.se.
Där kan vi söka i 3 ordböcker samtidigt:
Svenska Akademiens ord­lista, Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, Svenska Akademiens ordbok.
Trots det återstår en del frågetecken.

Källor:

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 125 / sid 243;  1872: Handlanden  H J Eriksson, Långerud, Östmark

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 888 / sid 1859; 1880 Handlaren Herr A Axelsson i Rådom

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:10 (1871-1880) Bild 828 / sid 1739; 1880 Handlanden Erik Olsson, Westerstrand, Lekvattnet

Fryksdals övre tingslags häradsrätt (S) FII:14 (1890-1891) Bild 504 / sid 1003; 1890  Handlanden Johan  Helleksson i Lillhem, Lekvattnet

Nils Keyland: Allmogekost

http://www.handelnshistoria.se/historien/olika-sorters-handel/lanthandeln-marknadsekonomins-forsta-och-sista-utpost/

http://www.irenius.net/index.html

https://svenska.se/ Svenska akademiens ordböcker på nätet

 

 

NYTT ÅR – NYA UPPLEVELSER

2018-07-27

Torrsommaren 2018

Vi har blivit värmlänningar på heltid!
Mitt i den smällkalla vintern bodde vi i vårt fritidshus och njöt av snövidder och sprakande brasor i kakelugnen. Allt fungerade perfekt. Huset var varmt och skönt och vattnet frös inte. Här kan vi ju bo året runt, bestämde vi.
Inte anade vi då att vi skulle få uppleva denna heta sommar.
Vi har inte klippt gräset sedan före midsommar och inte ens då behövdes det. Det är bara sånt man ska göra när man gör fint.
Solen gassar, idag är det 32 grader. De ulliga, gulliga eftermiddagsmolnen släpper inte ifrån sig en enda droppe vatten. Allt torkar!
För första gången är jag rädd för åskan, åska utan regn. En dag luktade det brandrök så starkt att jag gick runt för att se var det brann. Det visade sig vara en stor brand men den var 4,5 mil bort!
Brunnen sinar! Vi får hämta dricksvatten i stan och tvätta oss i sjön.
Sjön är en välsignelse, så härligt att få bada i den djupa sjön mellan bergen!

Det har inte blivit så mycket av med den planerade släktforskningen men jag fick en artikel om lanthandlare på 1800-talet publicerad i Värmlandsanor, Värmlands släktforskarförenings tidning. Den kommer att dyka upp här på hemsidan i lite omarbetad version.

——————-

Släktforskaråret 2017 hade inte alls blivit som vi hade planerat. Ändå blev det väldigt bra och avslutades med en riktigt god nyhet.
Så här skriver Värmlands Museum: ”Kan Hälsingegårdarna – kan vi” Det anser landshövding Kenneth Johansson som initierat en avsiktsförklaring om att göra Finnskogen till världsarv. Avsiktsförklaringen har nu skrivits under av sju aktörer i Värmland, Länsstyrelsen Värmland, Värmlands Museum, Torsby kommun, Värmlands Hembygdsförbund, Karlstads universitet, Region Värmland och Värmländska Akademien.


Södra Västerrottna sommaren 2017

En helt ny idé hade dykt upp hos oss under våren. Varför inte flytta vårt fritidsboende från södra Värmland upp mot Finnskogen?

I maj åkte vi upp och tittade på hus. Vi hade hittat ett hus som var till salu vid Luken/Luktorp i Lekvattnet. Det var ju där Valborg bodde med sin familj på 1600-talet, platsen med det fantastiska läget och den vidunderliga utsikten. (Se ovan om VALBORG MATTSDOTTER .) Det visade sig att huset var en riktig villa och alldeles för stort för våra önskemål. Sen var det ett hus som låg på ett kalhygge, ett som visserligen var gammalt men där man renoverat bort de gamla fönstren, alla eldstäder och all trivsel.

Vi var lite håglösa när vi åkte vidare för att titta på ett hus i Gräsmark. Det såg inget vidare ut på mäklarsidan, en smal tråkig entré med korrugerad plast, en gräll, grönblommig hall……..
Men så fort vi kom in kände vi: DET HÄR ÄR VÅRT HUS!
Ett åretrunthus med tjocka timmerväggar, vedspis, kakelugn, stor lummig tomt med lada och vedbod. Det blev en ganska snabb affär och i juni flyttade vi in.

Huset ligger i mycket gammal jordbruksbygd nära sjön Rottnen.  Det är inte Finnskogen, men bra nära. Inte långt därifrån ligger Ängen, en mycket gammal finnbosättning, och sedan radar de upp sig norrut, de gamla finnboställena.

En augustidag tog vi oss upp till Ängen. Det blev ett dopp i Ängssjön och våfflor i Rokkmakkstugan. I stugan fanns en pärm med information och historia kring Ängen.  Döm om min förvåning när jag hittade en text av pappa Nils.

GRÄSMARK, gammal fin socken

Författare Nils Börjeson

När vi talar om Gräsmark i historiska sammanhang så menar vi Gräsmarks gamla socken som bestod i över 300 år, från 1661 till 1971. Ordet socken borde väl kunna få leva som geografisk benämning parallellt med begreppet kyrkoförsamling. Ordet kommundel låter inte bra.
Om de första gräsmarkingarna vet vi en hel del. Från den mycket gamla bebyggelsen längs Frykens stränder sökte sig bosättningen upp efter västsidan av Rottnen där två gårdar fanns i början av 1500-talet. År 1540 –  tiden för Värmlands första jordebok – hade i Gräsmarks nuvarande socken lagts två nya gårdar, bägge vid stranden av Rottnen intill de där befintliga två äldre hemmanen. År 1564 blev gårdsnamnet Gräsmark (vid Grässjön) först belagt. Sedan följde en kraftig expansion så att ett par decennier in på 1600-talet fanns ett tjugotal skattbelagda gårdar. Omkring 1620 tillkom också de första finska nybyggena i Ulfsjön, Norra och Södra Ängen, Kymmen och Långenäs.
Vid denna tid var Lekvattnet ännu ett obebyggt skogsområde och i Östmarks tre byar fanns endast sju hushåll, nämligen tre i Östmark, två i vardera Sörmark och Millmark.
Från Gräsmark gick den finska invandringen mot Lekvattnet och Östmark. Även svenska torpare, smeder och hantverkare drog norrut från Gräsmark. Följden blev att många av oss lekvattningar och östmarkingar får söka vårt ursprung i Gräsmark.

Detta har fått oss att betrakta Gräsmark som en ursprunglig hemtrakt och en förnäm bygd. När vi sedan gör våra besök där, vid Rottnen och Kymmen, Borrsjön och Finnsjön, måste vi dessutom motvilligt medge att Gräsmark är en makalöst fin socken. Gustav Schröder skrev redan 1892 i Turistföreningens årsskrift: ”Det egenartat vackra och storslagna Gräsmark”. Men mera utförligt än så skrev han inte, den njugge herrn.

Det ursprungliga hemmanet Västerrottna anses av många vara en av Värmlands vackraste bygder. Så kunde man också nyligen läsa i NWT men där var ortsangivelsen ”Rottnadalen längs sjön Rottnen Strax söder om Gräsmark i Sunne kommun”. Journalister borde inhämta sockenkunskap.*

Gång på gång och på plats efter plats finner vi att Gräsmark har härliga vyer och lockande utflyktsmål. Därför häpnar man över att socknen blivit så styvmoderligt behandlad i olika skrifter. Som exempel kan nämnas att i den resehandbok över Värmland som Svenska Turistföreningen gav ut 1917 så hittar man i registret både Lekvattnet och Östmark med fetstil men all inte Gräsmark. Inte ens våra lokala författare som fryksdalspojken Linus Brodin gav Gräsmark dess förtjänta rang. Han gav ut boken ”Fryksdalens finnsocknar” år 1923 och beskrev där Lekvattnet, Vitsand och Östmark men inte Gräsmark – den mest ursprungliga finnsocknen.

En del litteratur om Gräsmark kan man emellertid leta upp och det kunde vara befogat att framdeles redovisa några av dessa skrifter.
Hur det var för drygt hundra år sedan får man en god bild av i Jan Magnussons sockenbeskrivning** – den är klassisk – och häradskartan från 1880-talet med dess beskrivning som bl a tar upp följande verk och inrättningar inom socknen: 20 vattenqvarnar, 15 vattensågar, 2 garverier, 2 färgerier, 1 vadmalsstamp, ett tegelbruk, 4 skjutsstationer och 9 skolhus.

Svensk Uppslagsbok skriver om Gräsmark att trakten har avfolkats oerhört. Några siffror kan belysa detta. Efter den kraftiga folkökningen under 1800-talets första hälft till en topp på 5763 personer år 1864 följde ett ras till 3300 personer 1915, alltså under emigrationsåren. Därefter skedde en måttligare minskning till 2700 personer 1948 och slutligen mer än halvering därav till 1236 personer 1989.

Kring dessa siffror kan man spekulera. Bottnen lär ha nåtts och en stadig ökning kan förväntas***, helt enkelt av den anledningen att Gräsmark erbjuder en så skön miljö, något som människor kommer att uppskatta allt mer.
Tillväxtkonkurrens i Fryksdals-socknar?

Ur TORSBY Klarälvsposten nr 39/1990

*Rottnan är en lång älv som rinner upp i Norge. Från sjön Rottnen och ca 10 kilometer norrut är Rottnan och dess omgivning klassad som riksintresse för naturvård och benämns som Gräsmarksdeltat.

**GRÄSMARKS HISTORIA heter Jan Magnussons verk

***Om det blivit någon ökning vet jag inte men bygden är i högsta grad levande. Tänk om pappa vetat att just vi skulle fängslas så av miljön att vi flyttat dit!

I augusti var det släktforskardagar i Halmstad. Vi hade lovat att ställa upp som volontärer båda dagarna. Vi hade planerat att ta lilla husvagnen dit, bo där några dagar och passa på att utforska trakterna kring min födelsestad. Men på midsommar halkade maken och bröt benet. Husvagnsresan blev inställd. Jag körde ensam ner den ena dagen. Släktforskardagarna är alltid en höjdpunkt. Den här gången fick jag äntligen tillfälle att träffa Jan Myhrvold som forskar om skogsfinsk genealogi och har en oerhörd kunskap om skogsfinnar.

Året har kommit att handla så mycket om Värmland. Mina övriga slätforskarområden, främst Skåne och Östergötland har fått ligga på is. Men häromdagen ringde en ny skånsk släktforsarvän. Han är ättling till Ingar Andersdotters syster (se under KVINNORNA) och nu hoppas jag att vi kan komma vidare tillsammans på den linjen.

Samarbete är för mig grunden till den riktigt roliga släktforskningen.

Skifsen – 2017 års lilla släktforskarresa

20171005

För några år sedan läste jag om ett projekt som pågår vid Skifsen i södra delen av Nås finnmark.
Föreningen Skifsens Vänner bygger upp en finngård så som den kan ha sett ut i mitten på 1700-talet. De strävar efter att använda lokalt material och gammal teknik.

Jag ville genast åka dit men det kom annat emellan.

Till slut kom jag ändå dit, till detta underbara besöksmål för oss som är intresserade av finnkultur.

Den 16 september skulle vi köra från Sunne till Leksand. Det skulle inte bli så stor omväg att köra till Fredriksberg och ner till Skifsen.

Från Fredriksberg körde vi söderut tills det var skyltat mot Finngården Skifsen. Efter 8 km fick vi ställa bilen och gå sista biten. Vi var alldeles ensamma i skogen och kände oss förflyttade bakåt i tiden.

 

 

Efter en kort promenad i skogen kom vi till en gärdsgård och en stor öppen äng med en lada och en ria.

 

Sjön glittrade

 

och alldeles nere vid stranden låg rökbastun.

 

Nu svängde vi åt höger och kom in på gårdstunet. Det första huset som mötte oss där var stolpboden.

 

 

Vi gick runt huset och beundrade konstruktionen.

 

 

 

 

Sen låg kokhuset i skogskanten

 

…och längst in rökstugan, liten och fönsterlös

 

 

med timrade knutar

 

och farjtak

Huset bär på en hemlighet som vi inte fick se: den nymurade rökugnen.
Vi var alldeles ensamma, det förstärkte känslan av att vara på en avlägsen, naturnära plats, men innebar också att vi inte kom in i husen.

Sakta begav vi oss därifrån.
Vi tog en närmare titt på ladan och rian på ängen.

 

 

 

 

På sin hemsida berättar föreningen: Platsen är vald med omsorg. Den är en av de sex första boplatserna i Säfsen som skogsfinnarna valde att slå sig ner på omkring 1620. Sedan dess har platsen varit bebodd fram till mitten av 1940-talet. Då revs de två gårdar som då fanns där och marken planterades med gran.

På informationsskyltar närmare parkeringen fanns informationsskyltar som berättade att vid tiden för Elfsborgs lösen 1613-1618 fanns inga torp här, de verkar ha tagits upp strax efter den tiden och skattläggning skedde första gången 1630. I över 300 år brukades Skifsen men nu finns bara ruiner kvar av ursprungliga gårdarna.

Endast 3 km från Skifsen ligger Drafsen, dit mina förfäder kom på 1600-talet.

Valborg Mattsdotter Liukkoinen, som jag skrivit en berättelse om, fortsätter att fascinera mig. Hon föddes förmodligen i Drafsen i dåvarande Nås socken omkring 1640. Hennes far, Matts Larsson Liukkoinen, hade ett torp där från ca 1636 till någon gång på 1650-talet.

Matts Larsson Liukkoinen var inte en man som satt still och väntade på att saker skulle hända. Han ville mer.
Familjen kom från Finland men vi vet inte var Matts föddes. Från Bollnäs, till Drafsen i Nås socken till Lekvattnet i Fryksände gick hans livsväg.
1635 gick han till Stockholm med ödhmjuk bön af honom måtte blifwa effterlåtit optage Et torpeställe widh Lekewaten i Frissdalen. Trots det fina brevet han fick med sig, undertecknat av riksskattemästaren Gabriel Oxenstierna, fick han avslag på tinget i Fryksdalen våren 1636. Då bosatte han sig på torpet i Drafsen.

Ca 15 år senare flyttade han med sin familj till Lekvattnet.

 

Referenser:

http://www.dt.se/dalarna/ludvika/skifsendagen-entusiaster-skapar-en-1750-talets-finngard-i-skifsen

http://www.skifsen.se/

 

SCB:s befolkningsstatistik

 

JAG HAR HITTAT MIG SJÄLV!

 

Nu finns Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för 1946 tillgänglig på Arkiv Digital.
Jag kan läsa om min egen födelse. Allt stämmer! Det är rätt föräldrar, rätt församling och rätt datum.
Ändå sitter jag här och retar upp mig!
I statistiken står datum för föräldrarnas vigsel. Senare har någon suttit och gått igenom böckerna och med blyerts skrivit till hur många månader det är mellan vigsel och födelse.
När? Varför?

Kuriosa:
Det står att pappa är född 28/10. Det är det datum han alltid använde för legitimation, pass mm men i födelseboken i hans hemförsamling står 20/10. Många år senare begärde han och fick ändring i födelseboken. Han kunde alltså större delen av sitt aktiva liv identifiera sig med ”fel” datum.